Amundsen 2019

Att skildra en nationalikon på vita duken måste vara ungefär lika otacksamt som att filmatisera en älskad roman. Publiken är ovanligt välinformerad om sakförhållanden och alla har förutbestämda meningar om innehållet. När den världsberömde polarforskaren och upptäcktsresanden Roald Admundsen – förste man både på Nordpolen och Sydpolen – nu porträtteras i en anspråksfull och påkostad biopic har man inte tagit några risker med valet av regissör.

Norrmannen Espen Sandberg har tidigare gjort internationell succé med det historiska havsdramat ”Kon-Tiki”, som Oscarsnominerades för bästa utländska film 2012, och krigsfilmen tillika personporträttet ”Max Manus” (2008). Hollywoodäventyret med ”Pirates of the Caribbean: Salazars Revenge” slutade visserligen med mycket rättmätigt skäll från recensenterna, men att Sandberg kan ratta biografiska storproduktioner med marint tema får anses vara ett vedertaget faktum. Projektet passar honom alltså som handsken.

Och ”Amundsen” är mycket riktigt visuellt storslagen, så länge som Sandberg får berätta om själva expeditionerna – glaciärer, snöstormar och öppna vidder. Det enstaka slagsmålet med en isbjörn.

Sämre går det med åldersminkningen. I filmens sista akt är titelkaraktären drygt femtio år gammal, men skådespelaren Pål Sverre Hagen ser ut att vara närmre hundratjugo. Eftersom ”Amundsen” till stora delar berättas i återblickar är brodern Leon Amundsen (trettionioårige Christian Rubeck) åldrad redan när vi möter honom i inledningen. Inte heller där är det ”True Detective”-nivå makeupmässigt, om man säger så.

Nu är det inte vad som har försiggått i sminklogen som främst har irriterat de norska kritikerna. Det svala mottagandet i hemlandet har mestadels gått ut på att ”Amundsen” är psykologiskt förenklad när det gäller själva personporträtten men överambitiös sett till berättelsens omfång – allt ska redovisas och ingenting fördjupas. Med tämligen begränsade förkunskaper om Roald Amundsens bravader blir jag inte lika indignerad över den historiska redovisningsplikten. Att titelkaraktären, som enligt många samtida betraktare ska ha varit en äregirig och många gånger hänsynslös figur, är för ensidigt porträtterad blir däremot uppenbart. Amundsen grymtar och blänger så att det till slut blir varning för lyteskomik.

Här finns också en insprängd och oinspirerad kärlekshistoria mellan Roald Amundsen och kanadensiskan Bess Magids (Katherine Waterston) som bara går att motivera på pappret, ur ett genusperspektiv. Upptäcktsresandekåren bestod på 1920-talet i princip uteslutande av män, så initiativet att lyfta fram en kvinnlig karaktär är i sig lovvärt, men relationen engagerar inte i en enda scen. Filmen är, givet det många gånger dramatiska stoffet, förvånansvärt platt känslomässigt. Berättelsens verkliga smärtpunkt är den komplicerade relationen mellan de två bröderna, och här bränner det till vid något tillfälle.

Det räcker inte för att rädda ”Amundsen” från att bli en alltför statisk och stelopererad hjältehistoria.