Världens värsta människa 2021

Norges filmälskling Joachim Trier har fått en fin budget för att avsluta sin populära Oslo-trilogi. Uppföljaren till “Repris” och “Oslo 31 augusti” är snygg, välgjord och påkostad… men tom. Med så mycket talang bakom och framför kameran är det nästan chockerande hur generisk historien om snart 30-åriga Julie (Renate Reinsve) och hennes kärleksliv är. Kanske är poängen att livet är lite som alla andras och allmänt svennebanan-tråkigt? Att kvinnors liv trots ambitioner ständigt kretsar kring att välja mellan två män? Oavsett så är det trots vackra bilder inget nytt under solen här.

 

Det mest frustrerande är nog att här finns gott om potential. Julie känns som en trovärdig människa av kött och blod samtidigt som hon är tillräckligt excentrisk för att vi ska bry oss. Den smidiga balansgången ska absolut krediteras till Reinsve, en uppenbart begåvad aktris som debuterade i “Oslo 31 augusti” och här gör sin första stora huvudroll. Den helhjärtade rollprestationen gör att vi känner med Julies frustration och accepterar henne med sina fel och brister.

 

Filmen är indelad i flera kapitel där vi följer Julie från att hon hoppar mellan olika män och utbildningar till slår sig ner med aningen äldre Aksel (Anders Danielsen Lie) och jobb i en bokaffär. Men snart möter hon Eivind (Herbert Nordrum) och helt plötsligt är det som att vi ser en norsk, sofistikerad version av “Sex and the City” där Carrie ska välja mellan Aidan och Mr. Big. Det är en besvikelse men kanske inte någon chock att en film om en kvinnas liv fokuserar på män. Den dysfunktionella relationen med den frånvarande pappan och hur den påverkar hennes kärleksliv är självklart där. Samtidigt blir de flesta kvinnorna i Julies liv, inklusive mamman, anonyma statister. Bland annat behandlas Eivinds flickvän som ett skämt när hon engagerar sig i miljöfrågor och vill finna sig själv.

 

Här finns några inspirerade inslag. Som ett romantiskt montage på Oslos gator där tiden står till i form av att människor fryst i sina positioner runtomkring vårt kärlekspar. Eller en vild drogtripp med en oväntad men äcklig sluttwist. Men Trier behandlar dessa livssituationer som det är första gången något av det skildrats på film. Det är inte överraskande, spännande eller dramatiskt. Den torra humorn bidrar till några enstaka fniss men det är inte många under den över två timmar långa speltiden.

 

Alla de vanliga punkterna i en livsresa på film ska bockas av - dejting, studier, otrohet, sjukdomar, graviditet - utan att det berättas något nytt. Om tanken är att det är meningslöst för att livet är meningslöst så funkar det inte riktigt. Kanske för att filmen är vrålsnygg och ofta liknar en reklamfilm. Den är så kompetent gjord och spelad att man längtar efter att några autentiska känslor ska infinna sig. Men oftast känns det mest som att smygtitta på väldigt vanliga människors väldigt vanliga vardag. Lite obekvämt blir det vid bråk- och grälsekvenser men inte direkt gripande.

 

Det är kanske ingen överraskning att filmen tagit sig hela vägen till filmfestivalen i Cannes. Filmindustrin älskar att hylla regissörer som berättar lite med stora medel. Kanske finns här något jag missat. En mikroskopisk undertext som förklarar meningen med livet? Men för en film med en sådan kul titel så är det en förvånansvärt intetsägande film.