Okja 2017

Att den Netflixproducerade filmen ”Okja” är med och tävlar i Cannes, har rest ett och annat ögonbryn hos traditionalisterna. Dock får man tänka utanför boxen när man fyller 70 år och det gör ju festivalen i år.

Sydkoreanen Bong Joon Ho, mannen bakom filmer som ”The Host” och ”Snowpiercer”, har skrivit och regisserat denna gulliga och visuellt spektakulära saga, med väldigt dystra toner mellan raderna.

Filmen är inte lätt att kategorisera då det innanför dess ramar ryms ungefär lika mycket komedi och fars som djuplodat drama och action. Just det ger filmen visserligen extra poäng i nytänkande, men riskerar samtidigt att göra den en aning svårgripbar för delar av publiken, och framförallt blir det svårt att säga vem som dess tilltänkta målgrupp egentligen är.



Filmen är en sorts platonisk kärlekssaga mellan en flicka och hennes husdjur. 
Okja är en av alla genmanipulerade supergrisar av storlek större flodhäst och har vuxit upp med Mija, en liten tjej som bor uppe i de koreanska bergen med sin farfar. Mija och Okja är bästa vänner och hänger verkligen ihop i vått och torrt. En dag ändras dock allt när Mirando Corporation, som en gång skapade Okja för att bli billig mat åt folket, kommer för att hämta ”hem” henne. Men Mija är inte den som tänker ge upp sin vän så lätt och påhejad av en djurrättsgrupp reser hon till andra sidan jordklotet för att rädda sin livskamrat.

I huvudsak handlar alltså filmen om omaka men ack så stark vänskap och utspelas med den korrumperade och sviniga (på fler än ett plan) köttindustrin som bakgrund. Filmen kommer samtidigt med viktiga budskap om hur resurserna på jorden bör fördelas och uppmanar oss konsumenter att tänka till. Detta är ovanligt i en film för yngre men desto viktigare för oss alla att ta del av.

En blek och lätt läspande Tilda Swinton spelar den svala och kalkylerande Lucy Mirando som är VD för det hjärtlösa företaget med avsikt att massproducera billigt kött. Och hon är givetvis perfekt i rollen. Hennes kollega, den excentriske zoologen Dr. Johnny Wilcox spelas av en energisk Jake Gyllenhaal som är skönt rolig, fast kanske inte lika övertygande. Visserligen är det väldigt kul att se honom göra slapstick och härja runt som jag aldrig sett honom göra innan, men det är gravt överspelat oh inte alltid befogat. Till viss del är det förvisso förlåtligt att tänja ut uttrycken, då både hans liksom Swintons karaktär är karikatyrer, fast det känns som att Gyllenhaal ibland nästan har lite för roligt själv, på bekostnad av en hel del trovärdighet. 
I övriga roller kan bland annat den alltid sevärde Paul Dano, Steven Yeun från "Walking Dead" och Lily Collins ses. Unga talangen Seo-Hyun Ahn spelar Mija och lyckas på ett oväntat övertygande sätt skapa en relation med en jätte till djur som till större delen är datoranimerad.

”Okja” är en annorlunda och väldigt fin film som absolut förtjänar sin publik. Det är lite ojämnt mellan varven och jag känner stundom att humorn borde ha skruvats upp lite, för att sedan plötsligt känna att den kunde ha tonats ner. Denna ambivalens är lite störande för helhetsupplevelsen och jag hade önskat att Ho bestämt sig för att ta det åt endera hållet. 


I slutändan är detta trots vissa skavanker, en väldigt härlig och hjärtevärmande film som jag utan tvekan tycker väldigt mycket om.