Deadpool & Wolverine 2024

Den ene har pizzafejs, lider av adhd och spottar ur sig grova svordomar på löpande band. Den andre är tyngd av traumatiska minnen, har lustig frisyr och kort stubin. När Deadpool och Wolverine möts på bioduken, dessutom i en meta-komedi som tillåts driva med nästan allt och alla, är det bäddat för kul konflikter och episka scener.

 

Handlingen i grova drag: Deadpools värld är i fara, hans tidslinje hotas att raderas, och han behöver dra fram en motvillig Wolverine ur whiskydimman för att rädda allt han håller kärt. Men storyn är i ärlighetens namn rätt tunn och inte anledningen till att du köper biobiljett.

 

Ryan Reynolds spelar den här kaxige clownen som om han aldrig gjort annat. Det är hans välkända schtick, plus chansen att återse Hugh Jackman i sin paradroll (för sista gången?), som lär locka nördarna till biograferna i drivor.

 

Matthew Macfadyen har kul som Mr. Paradox, narcissistisk höjdare på TVA. Det är organisationen som håller ordning på alla tidslinjer, och känn ingen oro om du tappar bort dig i mängden av exposition - det gjorde jag med. Han levererar filmens mest förvirrande repliker med ett slags teatraliskt överspel som "Succession" aldrig tillät.

 

Filmens andra skurk är Cassandra Nova. Hon styr och ställer över The Void, en postapokalyptisk laglös värld som blivit en soptipp för avdankade Marvel-karaktärer. Stjärnskottet Emma Corrin spelar en mäktig mutant som kan ta sig in i folks hjärnor (bokstavligen), men bleknar tyvärr rejält vid sidan av de två ikonerna.

 

Att skurkarna är lättglömda och hjältarna skiner är inget nytt för Marvel. Men där hittas också filmens styrka: i två raka motpoler som älskas av publiken, som hatar varandra och som tvingas att samarbeta.

 

Oväntade poplåtar från Madonna och NSYNC på soundtracket ramar in en historia skapad för att belöna inbitna superhjältefans, men också underhålla alla andra i publiken - så länge man har hög tolerans för fejkblod och avhuggna kroppsdelar.

 

 

Det var aldrig ens meningen att Deadpool skulle få en egen film. Absolut inte tre.

 

Det första försöket att introducera karaktären gjordes i "X-Men Origins: Wolverine" (2009). Ni vet, filmen där 20th Century Fox av någon outgrundlig anledning sydde ihop truten på Marvel-seriernas "merc with a mouth". Det gick inte alls hem hos fansen.

 

Spola fram några år. Sommaren 2014 "läckte" en testfilm med Ryan Reynolds tillbaka i rollen, nu med både den röda dräkten och attityden på plats.

 

Fansen blev alldeles till sig i brallan av själva tanken på en barnförbjuden och brutal Marvel-film där (anti)hjälten bryter den fjärde väggen, medveten om att han är med i en film, och talar direkt till publiken innan han låter katana-svärden jobba. Det var responsen Fox behövde för att våga satsa på en solofilm om Deadpool. Ganska exakt tio år efter den där läckan har vi nu en hel trilogi.

 

 

För att göra en lång historia kort: Deadpool är nu den hjälte som i år ska försöka rädda ett MCU som lidit av några hackiga filmer. Han är "Marvel-Jesus".

 

Men han slipper jobba ensam. För "Deadpool & Wolverine" är dessutom en team-up som jag inte visste att jag behövde i mitt liv... men som nu känns så solklar. Den här gången tar Ryan Reynolds draghjälp av sin gode vän Hugh Jackman, som blev sugen på att återuppliva sin ikoniska X-Men-mutant Wolverine. (Men, dog inte han i "Logan" från 2017? Pfft. Bagateller!)

 

Ingen är nånsin riktigt död i serietidningarnas värld och detsamma gäller för superhjältefilmer. Titta där, en magisk manick som låter karaktärer hoppa mellan alternativa världar och titta in i andra universum, där begravda karaktärer lever - om än i något andra varianter.

 

Samspelet mellan Deadpool, kaxig knasboll med låg humor, och 200 år gamle Wolverine, nedsupen surputte, är såklart en av filmens höjdpunkter. Det gnabbas och det tjafsas, och när orden inte räcker till åker klorna och pistolerna fram. Båda har förmågan att snabbt läka sig själva vilket gör de långa striderna något poänglösa... men extremt underhållande!

 

Sen är det ingen spoiler att nämna att regissören Shawn Levys inspiration var så kallade "buddy-komedier". Bråkstakarna ska såklart bli bästisar, och så snart stridsdammet lagt sig vänder de alla sina aggressioner och vapen mot ett gemensamt hot.

 

 

Om Deadpools bakgrund är en fascinerande underdog-historia, så är Wolverines en av biodukens stora framgångssagor.

 

Han gjorde entré redan år 2000 i en av filmerna som väckte nytt liv i superhjältegenren. Där började trenden som än idag är ruggigt stark. En relativt okänd australiensare vid namn Hugh Jackman imponerade så i rollen som bitter hårding med klös att han fick fronta de tre första filmerna om X-Men... och sedan tre egna solofilmer. 25 år senare och adamantium-klorna har ännu inte rostat.

 

För att göra en lång historia kort igen: Disney köpte filmbolaget Fox för några år sedan. Nu kan karaktärer som tidigare tillhörde olika världar få kliva in i Disney-ägda Marvels universum. Wolverine och Deadpool gör inte den här resan ensamma. Trailers har avslöjat några gamla mutanter från tidigare "X-Men"-filmer som dyker upp.

 

Flera överraskningar väntar, av den typen som du inte vill veta på förhand. Vissa karaktärer, delar av handlingen och kanske en och annan känd skådespelare har hållts hemliga fram till premiär. Halva nöjet ligger i att hänga med på äventyret och få upptäcka saker tillsammans med en lika taggad publik i salongen.

 

Låt mig iallafall säga så här. Jag blir påmind om titlar som "Avengers: Endgame" och "Spider-Man: No Way Home", två av Marvels absolut största, och hur de vackert lekte med våra förväntningar och bjöd på kära återseenden. "Deadpool & Wolverine" saknar kanske den emotionella tyngden och allvaret som nämnda filmer kunde ha, den drar mer mot lek och larv, men även den passar på att krama ut det mesta ur denna enorma lekplats som stavas MCU. Ständigt med glimten i ögat, och alltid med en ironisk replik till hands.

 

Jag skulle inte kalla mig själv för en stor Marvel-nörd, men jag har sett varenda biofilm med nöje sedan det här årtusendets början. Flera gånger under "Deadpool & Wolverine" tappar jag hakan av förtjusning inför roliga och oväntade blinkningar till en filmisk skattkista jag trodde var begravd sen länge.

 

 

Som recensent får man sällan möjlighet att se en ny film två gånger innan den ska bedömas och betygsättas. Chansen uppenbarade sig, jag tog den.

 

När jag ser "Deadpool & Wolverine" andra gången känner jag att några av Deadpools (många och infantila) skämt faller platt. Jag inser också att karaktärens mundiarré är bäst i mindre doser, och saknar att få se mer av hans sårbara sidor som knappt fick utrymme i denna tredje film.

 

Desto mer uppskattar jag att få spendera mer tid med Wolverine, där Jackman får ge järnet och visa upp några nya sidor hos en annars rätt uttjatad figur. Att para ihop de två motpolerna var ett genidrag. Varför har inte Deadpool alltid haft en färgstark sidekick? (Han skulle antagligen skylla på budgeten.)

 

Överraskningarna då? De där som får vänta och diskuteras på djupet i MovieZines kommande spoiler-recension? De funkar förvånansvärt bra även vid en omtitt. Dels är det roligt att få se ny publik reagera, dels förstår jag att det hela verkligen är gjort med stor kärlek och respekt (men också en sund dos självdistans och respektlöshet) för popkulturella milstolpar (och en och annan flopp) som finns i vårt kollektiva medvetande.

 

I eftertexterna bjuds vi på en nostalgisk klippkavalkad från "X-Men"-filmerna och annat som Fox producerat under Marvel-bannern genom åren. En fin homage till årtionden av häftiga filmäventyr som gör mig genast sugen på att se om flera av de gamla filmerna.