Charlie Wilson's War 2007

På papperet låter det onekligen som en drömuppställning. Regissören Mike Nichols (”Mandomsprovet”), manusförfattaren Aaron Sorkin (”Vita huset”) och skådespelarna Tom Hanks, Julia Roberts och inte minst Philip Seymour Hoffman. Förväntningarna är med andra ord hyfsat höga. Och till en viss del infrias de. ”Charlie Wilson’s War” är en slipad och stundtals mycket underhållande produktion. Men, samtidigt en film med vissa trovärdighetsproblem och en i grund och botten naiv världsuppfattning.

Nichols berättar den (mer eller mindre) sanna historien om den amerikanske kongressledamoten Charlie Wilson (Tom Hanks) och hans arbete för att hjälpa den afghanska motståndsrörelsen muhajedin mot den sovjetiska armén. Historien börjar 1980 och det kalla kriget härjar för fullt. Charlie Wilson är en charmerande Texas-politiker som ägnar mer energi åt att jaga kvinnor och gå på societetsfester än sitt politiska uppdrag.

Så en dag blir han uppringd av den ultrakonservativa lobbyisten Joanna Herring (Julia Roberts) och snart finner sig Charlie indragen i ett projekt med målet att driva sovjeterna ur Afghanistan. För detta ändamål samlar han en liten klick mer eller mindre excentriska medarbetare, bland dem en skicklig men odiplomatisk CIA-agent (Philip Seymour Hoffman) och den hurtiga assistenten Bonnie (Amy Adams).

Skådespelarna är överlag lysande. Tom Hanks passar utmärkt som den karismatiske Wilson och spenderar större delen av filmen med ett whiskyglas i ena handen och en vacker ung kvinna vid sin sida. Men den största stjärnan är utan tvekan Philip Seymour Hoffman som är strålande som smart men butter CIA-agent. Han gör entré i en explosiv scen där han skäller ut sin chef och avslutar med att krossa chefens glasvägg, det är fantastiskt att se. Julia Roberts och Amy Adams är bra men är inte i närheten av Hoffmans strålglans. Även dialogen är för det mesta riktigt bra och konstigt vore det kanske annars med Aaron Sorkin som författare.

Men, trots lysande spel och rapp dialog fungerar inte filmen helt ut. Det är trots allt ett drama om politik och här snubblar Nichols ordentligt bland slitna klichéer och billiga patriotiska knep.

Amerikanerna skildras som naiva men välmenande medan ryssarna är ondskefulla och imperialistiska. Gråskalor existerar inte annat än i Wilsons amorösa affärer. När Nichols till slut drämmer till med stående applåder och sentimentala stråkar känner jag mig bara trött.

”Charlie Wilson’s War” försöker vara smart, rolig och insiktsfull men lyckas bara med de två första delarna. Dock har den trumfkortet Seymour Hoffman och bara det gör den sevärd.