Flotten 2018

Sommaren 1973 reste sex kvinnor och fem män med en flotte över Atlanten i ett av världshistoriens märkligaste vetenskapsexperiment. Syftet var ett samlevnadsexperiment, att studera det mänskliga beteendet under stress men expeditionen blev snabbt omskriven som “Sexflotten”. Experimentet leddes av Santiago Genovas som var doktor i antropologi. Han hade samlat en grupp personer från olika länder och olika bakgrund, allt för att skapa bråk. Den enda med sjövana var den svenska kaptenen Maria Björnstam.

Fyrtio år senare återförenas hon med delar av besättningen på en kopia av den ursprungliga flotten för att tillsammans ta reda på vad som egentligen hände under den tre månader långa och livsfarliga resan.

Det är en fascinerande berättelse om vad som händer när en grupp människor är isolerade från omvärlden och samlade på en liten plats utan möjlighet till privatliv. Ett extra lager spänt obehag för mig eftersom hela experimentet är min personliga mardröm.

Det är ett intressant grepp från regissören Marcus Lindeen att återförena delar av besättningen på en kopia av flotten för att ge publiken möjlighet att se dess storlek, men också för att det verkligen verkar sätta igång minnen för besättningen. Särskilt rörande är när en deltagare berättar om den spirituella upplevelse hon får när hon inser att hon är en fri afroamerikansk kvinna som seglar samma rutter som slavskeppen från Afrika.

En tydlig brist är att vi får veta väldigt lite om de deltagare som inte är närvarande, några av dem nämns knappt - med undantaget av Santiago då. Det är inte ett särskilt smickrande porträtt som målas upp av en narcisst som blir frustrerad när han inte kan kontrollera deltagarna och de inte gör som han hoppats, och som inte kan bedöma farorna när de närmar sig slutdestinationen Mexiko i början av orkansäsongen.

 

Ett måste för dokumentärfantasten!