Meg 2: The Trench 2023

”Meg 2: The Trench” är den brittiska regissören Ben Wheatleys första chans på en Hollywood blockbuster och resultatet hotar under en lång period att vara den sämsta filmen en stor studio har att erbjuda i år. Avslutningen gör dock ett tappert försök att rätta till sig, men det räcker inte.

 

För det mesta finns det två sätt att göra en lyckad monsterfilm. Det finns seriösa och grundade filmer som speglar smärtor och tragedier som mänskligheten har orsakat i världen - mest anmärkningsvärt är den ursprungliga ”Godzilla” från 1954 som talar om traumat av atombomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki bara 9 år tidigare. Det andra sättet att göra en monsterfilm är en total skräpfest som har kul med premissen och aldrig tar sig själv särskilt seriöst - det är sista akten av ”Meg 2: The Trench”.

 

 

För det mesta går det inte att förvänta sig att ”Meg 2: The Trench” ska ta sig själv på stort allvar så det finns inget behov av att kritisera dumma karaktärsbeslut eller hur osannolik storyn ofta kan vara. Det finns dock ett behov att kritisera manusets extremt tröga tempo och den totala bristen på kreativitet som premissen kräver. I nästan en och en halv timme är det här bland det tråkigaste en blockbuster har haft att erbjuda i år.

 

”Meg 2: The Trench” har anspråket att skapa en riktig story som vrider och vänder sig med en far & dotterrelation och karaktärer som skiftar lojaliteter för företagens vinst i centrum. Men så småningom avslöjar filmen hur mycket den faktiskt bryr sig om sin egna story när jättehajen bokstavligen käkar upp allt som manuset har etablerat. Det är en bra uppgradering, men varför investerade vi så mycket tid på allt som kom innan?

 

Är inte hela poängen med det här att visa oss underhållande sätt för en jättehaj att attackera människor? ”Meg 2” skiner när Jason Statham åker omkring i en vattenskoter och hotar med explosiva harpuner runt flera jättehajar samtidigt, men varför spenderas så mycket tid på allt annat utom det? Antagligen är det rädslan för att inte vilja se för fånig ut. Det är den falska idén att man behöver höja moderna B-filmer till en någorlunda trovärdig nivå för att en publik ska vilja engagera sig.

 

Det vi lämnas med är en B-film som varken är tillräckligt bra eller dålig nog för att underhålla. Det är inget fel med skräpfilmer, men bara för att de är skräp betyder det inte att de är enkla att göra. Det är fortfarande en konstform som behöver hålla igång tempot och packa i tillräckligt med kreativitet och kvickhet för att fånga en publik. Det finns gott om glimtar av det mot slutet, men för majoriteten av ”Meg 2: The Trench” finns det inget som imponerar mer än hur en film som utspelar sig djupt under vatten kan lyckas vara så här torr.