Danielle Sutton (Viola Davis) har många bollar i luften. Hon är USA:s president, en kärleksfull maka till en stöttande man (Anthony Anderson) och mor till två barn varav ett är en trotsig tonårsdotter (Marsai Martin). Nu förbereder hon sitt tal på årets G20-möte i Kapstaden där hon vill väcka intresse för ett program som ska förbättra världssvälten. Tillsammans med sin familj och sin lojala livvakt Manny (Ramón Rodríguez) så bär hennes resa av till Sydafrika.
Väl på plats så tvingas Danielle visa upp även sin sida som specialtränad kommandosoldat när en grupp terrorister ledda av den australiske legoknekten Rutledge (Antony Starr) tar världens ledare som gisslan. Vår hjälte är inte bara en kvinna som redan i filmens början demonstrativt kastar de högklackade skorna som är kutym att bära för mötets kvinnliga deltagare utan även en jävel både på att hantera skjutvapen och spöa skiten ur skurkarna i närstrid.
Kvinnlig dynamit framför och bakom kameran
Davis tar sig an rollen som dynamitkvinna med stor autencitet. Hon gör Sutton både stenhård och gripande mänsklig. Det är såhär bra det blir när man sätter en fantastisk skådespelare i en actionroll och skriver den med omsorg för det humana. Rodríguez är trovärdig som säkerhetsproffs, men han hittar även människan inom Manny. Tilliten mellan de båda karaktärerna är värmande att beskåda. Starr har roligt i sin roll som teatral skurk. Överlag så är det här en film där skådespelarna har kul med showen och det smittar av sig på publiken.
Den kvinnliga touchen är inte begränsad till huvudkaraktär och hur rollen spelas med tydlig ambition att slå sönder traditionella könsroller inom actiongenren. Även bakom kameran hittar vi en kvinna. Regissören Patricia Riggen visar redan i den spektakulära öppningen där skurkarna introduceras med en dramatisk jakt i Budapest att hon har järngrepp om tillställningen. Hon fortsätter filmen igenom att iscensätta brutala och svettiga fighter och skottlossningar som känns trovärdiga. Blodet sprutar friskt när kulor träffar kroppar.
Action som får jobbet gjort
Den här filmen är inte originell i uppbyggnaden och den har brister. Familjeinslagen samsas inte perfekt med gisslanintrigen eller våldet och de känns en aning forcerade speciellt när barnen blir en del av kampen mot bovarna. Det är ett grepp som sällan gör en film i genren bättre. Spänningen kunde ha varit tightare och känslan av livsfara mer hotfull. Inget av det här är dock i vägen för att göra det här till en välgjord actionfilm som underhåller för stunden. Som sådan får den jobbet gjort.
De teman som själva mötet som vi befinner oss på öppnar upp att utforska görs det inget av, men eftersom det här inte är rätt forum för politik så känns det naturligt att fokus är hundra procent inriktat på underhållningen. Detsamma gäller skurkarnas motiv att göra det de gör som är diffust om man inte är insatt i världsekonomi och kryptovaluta. Allt finns där enbart för att vara grund för pangpang och käftsmällar. Dock tar filmen faktiskt på ett intressant sätt upp hur enkelt deepfakevideor lurar människor.
Fullt ös från början till slut
”G20” är fullt ös från början till slut och upplevs bäst när man stänger av hjärnan och bara njuter av åkturen. Den är varken den bästa eller den sämsta filmen inspirerad av ”Die Hard” som jag sett.
Framför allt är det kul att se en actionfilm med en svart kvinna som hjälte där det inte känns som att det gjorts bara för sakens skull utan känns helt naturligt. De som skriker woke om sådant har med andra ord ingen grund för det här. Jag ser gärna att man gör fler filmer om Danielle Sutton.