Shadow 2018

Bakgrundshistorien till regissören Zhang Yimous episka storverk ”Shadow” är tagen från 200-talet, då Kina styrdes av tre kungadömen i en skör maktbalans som ständigt hotades av krig. Berättelsen centreras kring de styrande i kungariket Pei, med särskilt fokus på dess kungliga befälhavare Yu (Deng Chao). Yimou, som även skrivit manus tillsammans med Li Wei baserad på Zhu Sujins förlaga, tänker sig att Yu blivit såpass svårt skadad i strid att han måste dra sig tillbaka till ett hemligt utrymme i palatset för att inte visa världen några yttre tecken på svaghet, vilket skulle göra kungariket sårbart.

I stället sköter Yus dubbelgångare, eller skugga Jing (också Deng), hans dagliga framträdanden. Det är bara Yus fru (tilltalas Madam filmen igenom, spelad av Sun Li) som känner till sanningen - inte ens kungen (Ryan Zheng) kan skilja dem åt! Men i inledningsscenen får vi de första ledtrådarna om att någonting är på tok. Yu/Jing ska duellera med General Yang (Hu Jun), som kontrollerar staden Jing, mot kungens vilja och riskerar därmed krig. Kungen blir rasande men förlåter honom, och ber honom slå sig ner och spela cittra med sin fru. Jing avböjer, och riskerar därmed kungens vrede igen. Varför dessa utmaningar?

När pusselbitarna sakta men säkert faller på plats förstår vi att cittraspelet skulle ha avslöjat honom, och så småningom uppdagas även syftet bakom duellutmaningen, som ska komma att få enorma konsekvenser och leda fram till några av de mest spektakulära stridsscenerna vi sett på film. En sidoplot som komplicerar situationen ytterligare är kungens erbjudande att gifta bort sin vackra syster (Xiaotong Guan) med General Yangs son Ping (Leo Wu), och därigenom stärka inflytandet över staden Jing som dessa besitter. Planen går dock inte i lås som den är tänkt... Resultatet av allt ränksmidande ger spännande vändningar men framför allt visuella spektakel som får en att tappa andan.

Dessa är väl värda att vänta på, för dessförinnan sker berättandet genom långa monologer som kan kännas aningen tålamodsprövande, även om vi kan trösta oss med visuell njutning filmen igenom. Filmfotot är nämligen spektakulärt! En färglös palett av svart-grå-vita toner är sparsamt uppblandade med varm hud eller rött blod. Varendaste filmruta är så oerhört vackert komponerad att den skulle kunna printas ut och bli till en tavla på väggen. Klädernas mönster som påminner om gamla kinesiska bläckritningar, de slowmotion-fladdrande kimono-tygerna och slottets väggdekorationer. Det ständiga regnet och yin och yang-symbolerna som nästan blir till egna väsen i detta episka wuxia-verk.

Essensen av berättelsen är dock en mytisk hjältesaga, eller ett kinesiskt kostymdrama om man så vill, med tillhörande element av melodrama. De åtsnörda korsetterna och fladdrande gardinerna må vara ersatta med kimonoärmars hemliga gömmor och skuggor som dansar på väggarna, men det är samma ingredienser av grandiosa slottsmiljöer med hemliga luckor där det spioneras på förbjuden kärlek.

Pianots magiska dragningskraft som katalysator för heta passioner har ersatts av cittran, och när paret Yu och Madam spelar med sådan besatthet att kimonoärmarna flyger och håret står på ända blir det nästan lite roligt, vilket nog inte är meningen. Likaså där det feminina ska balansera det maskulina och rebellerna rör sig framåt med sina parasoller som mannekänger på catwalken, får scenen en liknande effekt. Till filmens försvar måste dock erkännas att jag nog var den enda som skrattade, och i övrigt njöt jag stort av filmen som är genreöverskridande och passar för alla som tilltalas av det storslagna. För något så här spektakulärt har jag inte sett på länge. Rekommenderas!