The Happytime Murders 2018

Mupparna fyller 63 år (!) i år och man kan tycka det är på tiden att de får göra entré i vuxenvärlden. Nu är inga av de välkända mupparna med i den här absurda deckaren med lagom dos våld och sex - Kermits fanklubb hade troligen stormat premiären. Men regissören är faktiskt Brian Henson, son till Mupparnas skapare Jim, som agerat dockspelare i flera produktioner och bland annat gjort ”Mupparnas julsaga” och ”Mupparna på Skattkammarön”.

Det är nog både en för- och nackdel att någon så välbekant med de ”riktiga” mupparna står bakom kameran. Å ena sidan kan han sina dockor. Det är en välgjord film med gott om färgglada, minnesvärda muppar och fyndiga varianter på typiska karaktärer från deckargenren. Å andra sidan blir det nästan lite för snällt. Till skillnad från Peter Jacksons helgalna kultfilm ”Meet the Feebles” så liknar det ofta muppfilm av standardtyp mellan de sporadiska infallen som gett filmen en barnförbjuden åldersgräns.

Handlingen utspelas i en värld där muppar lever bland människor men anses vara mindre värde. Det krävs ingen djupare analys för att dra paralleller till nutida segregationsproblem och rasism. Huvudpersonen är den klassiska före detta snuten och numera privatdeckaren som snart finner sig utreda en serie mord tillsammans med sin bittra ex-partner (Melissa McCarthy). Vem är det som dödar de medverkande från ett gammalt barnprogram?

Upplägget är strålande. Det är trots allt väldigt kul att se muppar i en film där kriminalitet, knark och svordomar flödar, som en slags muppverison av ”Vem satte dit Roger Rabbit?”. Och varje gång känslan infinner sig av att temat kanske inte håller för en hel film så presenterar Henson ett nytt äss i kortärmen, om det så är en välkoreograferad slagsmålsscen vid ett pokerbord eller en parodi på ”Basic Instinct” som besvarar en fråga om muppars underliv vi alltid undrat…

Men någonstans känns det som om Henson & co inte riktigt vågat ta konceptet hela vägen ut. Stundtals är det glest mellan garven och en del skämt faller aningen platt. På ett sätt är det kritik med underliggande beröm då man egentligen bara vill ha mer. När filmen levererar gör den det med bravur och vissa idéer, som exempelvis ett besök i en porrbutik, är rentav briljanta. Just därför är det synd att man inte fyllt ut scenerna emellan med ännu mer godis för publiken.

Lyckligtvis får filmen fint stöd av de ”mänskliga” skådespelarna. McCarthy gör vad hon gör bäst. Möjligen börjar hennes ”Bridesmaids”-liknande karaktär kännas aningen återanvänd men det funkar, speciellt i scenerna med alltid suveräna Maya Rudolph som snärtig sekreterare. Där har vi komiskt samspel som nästan förtjänar en spinoff. Elizabeth Banks och Joel McHale är också alltid välkomna ansikten även om de i just detta fall inte har så mycket att göra.

Jag skulle inte ha något emot att se om ”The Happytime Murders” och ser gärna en uppföljare för den delen också. Den är lite ojämn och långtifrån perfekt men det är trots allt något annorlunda i vårt franchise-fokuserade filmutbud och fyndig, stundtals hejdlöst rolig underhållning för de som uppskattar det galna konceptet. Men kom ihåg: det är inte en film för barn. Såvida du inte vill förklara det vita kladdet som kommer från en upphetsad mupps skrev…