Watchmen 2019-

Jag kan knappt föreställa mig hur svettigt det måste ha varit för Damon Lindelof ("Lost", "The Leftovers") att ta sig an en litterär helgedom som älskas av allt från kräsna finsmakare till superhjältefans, särskilt så här drygt 30 år efter att den smälte samman med populärkulturen. Redan när Zack Snyder regisserade sin underskattade filmversion år 2009 kallades nämligen Alan Moores legendariska förlaga för "ofilmbar" i all sin skruvade komplexitet, så det finns minst sagt en viss tröskel att ta sig över.

 

Lindelofs infallsvinkel kring materialet känns uppfriskande, för där Snyder valde att översätta originalet direkt från serieruta till bioduk är detta istället en uppföljare som främst utspelar sig i modern tid. Händelseförloppet i serieromanen är med andra ord historia och det vi ser i de nio avsnitten bygger vidare på det, både genom originalets ikoniska karaktärer (exempelvis Ozymandias, Silk Spectre och Dr. Manhattan) och helt nya. Främst får vi följa den maskerade polisen Angela Abar (Regina King), alias Sister Night, som dras in i ett snårigt mysterium med kopplingar till hennes och hennes familjs förflutna. Kring Angela vävs sedan en storslagen story som sträcker sig från de verkliga raskravallerna i 1921 års Tulsa till en framtid där det ibland regnar... bläckfiskar.

 

Absurditeten i det sistnämnda är bara toppen av isberget, för Lindelof och hans team av briljanta manusförfattare omfamnar de mest härligt konstiga bitarna i Moores verk och expanderar dem på kreativa sätt. Varje episod bjuder på djupt bisarra inslag som gör att man påminns om att det är en förhöjd superhjälteserie man tittar på, om än en sällsynt sofistikerad och mångbottnad sådan. Faktum som att en gigantisk bläckfisk teleporterades till centrala New York och utplånade tre miljoner människor på 80-talet eller att en blåfärgad gud vandrar omkring i världen (gärna med hela härligheten fritt dinglandes) genomsyrar tonen i berättandet. 

 

Otroligt nog lyckas serien balansera de elementen med dess vasst aktuella och gravallvarliga underströmmar. På samma sätt som Moores original är en kommentar kring klasskillnader och kalla krigets existentiella ångest gräver HBO-versionen mycket kring rasism och trauma som ärvs från generation till generation. På respektfullt och tankeväckande vis utforskar serien hur slaveri, ku klux klan-lynchningar och otänkbar terror ristar in permanent blödande sår i karaktärernas släktträd som formar deras liv i vår samtid. Smärtan finns inte bara i det förflutna heller, utan genom den Rorschach-dyrkande sekten "The Seventh Cavalry" skildras vidrigheten i vår tids moderna vit makt-rörelser. Påminnelsen om att liknande grupperingar fortfarande existerar är fasansfullt sorglig, men samtidigt attackerar "Watchmen" ämnet med eldigt hopp och slagkraftighet.

 

Det är med andra ord en minst sagt tung och laddad serie, men Regina King (nyligen välförtjänt Oscarsbelönad för sin insats i Barry Jenkins "If Beale Street Could Talk") står obevekligt rakryggad när hon bär den på sina axlar. Både som benknäckande Sister Night och den mer tyglade Angela Abar är hon som alltid monumental i sitt skådespel och porträtterar en omskakande karaktärsresa med vattentät äkthet. Som allra bäst är hon när berättelsen fokuserar på Angelas och hennes make Cals (skinande Yahya Abdul Mateen II) kärlek, oväntat nog kanske seriens enskilt starkaste och vackraste del.

 

Den briljanta rollsättningen av Jeremy Irons som Adrian Veidt, mer känd som sociopatiska Ozymandias, betalar sig också så det bara stänker om det. Eftersom serieromanen tog slut direkt efter karaktären begick massmord för att rädda mänskligheten har vi aldrig fått se de psykologiska effekterna av det valet. Det är där Irons nu kommer in och levererar stordåd, trots att hans scener i exil pendlar mellan magnifika och störigt repetitiva. Bland de klassiska "Watchmen"-figurerna var det helt klart Laurie (älskvärda Jean Smart), alias Silk Spectre, som jag imponerades mest av. Hon dyker upp i avsnitt tre och fullkomligt äger hela serien med sin uppkäftiga pondus, och precis så fortsätter det. 

 

"Watchmen" är kort sagt en av årets finaste tv-upplevelser. Budskapet träffar helt rätt, hantverket är felfritt (Trent Reznor och Atticus Ross musik framkallar konstant gåshud) och grundmaterialet förvaltas bättre än jag någonsin hade kunnat önska mig. Det enda som gör att den inte når fram till en total fullträff är att det finns en viss ojämnhet från avsnitt till avsnitt. Peaken nås i avsnitt sex, "This Extraordinary Being", vars svartvita gestaltning av "Watchmen"-världens första superhjälte Hooded Justice fick mig att gråta av lycka, så pass hisnande mästerlig är den.

 

Efter den mäktiga formtoppen blev det en kamp i uppförsbacke för de resterande tre avsnitten att leverera en lika emotionellt stark final. De kom stundtals svidande nära, men inte riktigt hela vägen fram. Hade jag likt Dr. Manhattan upplevt allt i serien i samma ögonblick hade det kanske inte spelat någon roll, men från mitt primitiva linjära perspektiv uppstår en mild känsla av besvikelse.