Last King of Scotland 2007

”Den nya regeringen kommer bli en handlingskraftig regering”, är det första som Forest Whitakers Idi Amin yttrar i sitt tal till folket i början av ”The Last King of Scotland”. Och det hade han fullkomligt rätt i. Under sin tid som Ugandas despotiske diktator under 70-talet berövades runt 300 000 människor om livet och alla asiater utvisades ur landet efter en gripande dröm som Amin sägs ha haft. Efter att ha störtat den grymme presidenten Obote i en militärkupp tog generalen och tungviktsboxaren Idi Amin över makten i Uganda med löften om mer pengar till folket och folket jublade. Men lyckoropen slog snabbt över till gråt när man fick bekanta sig med diktatorns mörkare sidor. Tortyr och mystiska försvinnanden blev vardagsmat i Uganda samtidigt som Idi charmade världspressen med sin karisma och utnämnde sig själv till galna titlar som ”Brittiska imperiets erövrare”, ”President på livstid” och ”Skottlands konung”.

Det är genom ögonen på den naive och nyexaminerade skotske doktorn Nicholas Garrigan, spelad av James McAvoy (Faunen i Narnia), som vi får följa den underlige ledaren. Efter examen snurrar Nicholas på sin jordglob och fingret stannar på Uganda.  Han anländer till landet samtidigt som Amin tar över makten och av en slump möts de båda då den nye ledaren råkar ut för en bilolycka och behöver lite omplåstring. Amin faller snabbt för Nicholas ärliga sätt och det faktum att han är skotte gör att de delar sin avsmak för britterna. Innan Nick vet ordet av är han Amins personlige läkare och hans allra närmaste rådgivare.

Regissören Kevin Macdonald som tidigare endast gjort dokumentärer gör ett fantastiskt jobb då han med enkla knep och vackra pasteller ger en heltäckande bild av ett Uganda i svängningar och tillsammans med manusförfattarna Peter Morgan (”The Queen”) och Jeremy Brock har de gjort ett kanonjobb då de gett liv åt Giles Fodens hyllade bok.

Men alla som jobbat hårt med denna film hamnar ändå i den stora skuggan av rubrikernas man, Forest Whitaker. Sällan har doften av en Oscarsstatyett varit så distinkt. Whitaker som hylllats för roller i filmer som ”Ghost Dog – Samurajens Väg” ”Color of Money” och nu senast som snut i tv-serien ”The Shield” tar sitt skådespeleri till oanade höjder i rollen som Idi Amin. Whitaker har sugit i sig allt som går att veta om diktatorn och på så sätt förkroppsligar han mannen på alla plan. Han är helt magnifik. Från sättet han rör sig på till hans snabba och kusliga hopp mellan olika humör. Inledningsvis förför han både Nicholas och biopubliken med sin charm och sin infantila naivitet. När sen Whitaker slår om skäms man. Hur kan man sympatisera med ett monster? Hur kan man skratta åt hans skämt? Whitaker förblindar charmar och skrämmer publiken i ett mänskligt porträtt av ett monster. Likt Bruno Ganz i ”Undergången” och Charlize Theron i ”Monster” formar Whitaker en mångdimensionell människa av ett ondskefullt monster vilket gör det hela så mycket mer otäckt. Amin åt inte sina fienders huvuden som man trodde i USA, han var bara en dum rädd man med alldeles för mycket makt.

Likt filmer som ”Hotel Rwanda” och ”The Constant Gardner” berättar ”The Last King of Scotland” en viktig historia om det Afrika som västvärlden så ofta vänt ryggen åt. Det är filmer som denna som får en att förstå, som ger liv åt det man suddläst under historielektionerna utan att ha reflekterat tillräckligt över. Denna typ av film är en viktig typ av genväg mellan statistik och verklighet. Filmer som dessa är viktiga för att de mörka fläckarna i vår historia inte får glömmas bort. Visst är det i detta fall mycket fiktion över historien.  Nicholas fanns aldrig, han är en påhittad karaktär men fungerar ändå som nyckel in till Amins innersta kammare. Trots att bok-känslan inte riktigt lyckats lämna ”The Last King of Scotland” så är filmen en svindlande safari in i hans excellens galet förvridna värld av lyx och blodig tortyr som lämnar ett djupt intryck.