King Richard 2021

Det främsta du behöver veta om “King Richard” är att Will Smith vill ha en Oscar. Herregud vad han vill ha en Oscar. Men först och främst, handlingen:

 

Det var en gång två svarta systrar som blev mästare i en sport som länge varit otroligt vit. De kom från en arbetarklassbakgrund, vilket inte heller är särskilt vanligt inom tennis, och växte upp i Compton utanför Los Angeles där gängvåldet var ständigt närvarande. Men tack vare sin pappas envisa drillande överkom de oddsen för att dominera sporten under årtionden. De hette Venus och Serena Williams, du har kanske hört talas om dem.

 

“King Richard” handlar framför allt om systrarnas pappa. Han fick vad som verkar vara en fix idé om att hans barn skulle bli framgångsrika tennisspelare och i ur och skur tvingar han dem nu att träna. Eller, han tvingar två av sina fem döttrar att träna, de andra hjälper till med bollarna och pluggar. Det visar sig förstås att Venus och Serena har en väldig fallenhet för sporten, men det är väldigt svårt att få någon duktig coach att träna dem då de saknar tillgångar.

 

“Har ni övervägt basket?” frågar en coach nedlåtande, med den underförstådda meningen att personer av deras etnicitet och samhällsklass inte hör hemma på de tjusiga tennisklubbarna. Men familjen Williams kommer att visa hur fel de har.

 

Richard framträder som en komplex karaktär, en långt ifrån perfekt person, någon som är rätt irriterande. Men samtidigt finns det stunder som verkligen fått honom att framträda som en sämre person som vi bara får berättade för oss i efterhand, vilket ger dem mindre slagkraft. Den Amerikanska Drömmen™ hänger förstås tung över berättelsen, på ett sätt som är menat att vara inspirerande. Om bara du jobbar tillräckligt hårt kommer du att lyckas. Ändamålen helgar medlen. I slutändan framställs Richard ändå som en hjälte, om än med kungakronan på sned.

 

Will Smith har nominerats till Oscarn för bästa manliga huvudroll två gånger för två biografiska roller, först för “Ali” (2002) och sedan för “Jakten på lycka” (2007). Det hade onekligen varit fin symmetri med en tredje biopic-nominering. Han känns som en rimlig person att bli nästa Leonardo DiCaprio i bemärkelsen att den stora massan undrar varför han inte fått en Oscar så till den milda grad att det blir meme-material. Smith påminner mig om DiCaprio på ett annat sätt, de är båda personer med karisma absolut, men det är svårt att glömma att det är Smith eller DiCaprio jag tittar på, de tar i för mycket. Jag ser Will Smith halta, göra en dialekt och verkligen ta i ända från tårna och ge allt han har för att vara Richard Williams… men jag ser blott Will Smith som verkligen, verkligen vill ha en Oscar.

 

De unga skådespelerskorna som spelar Venus (Saniyya Sidney) och Serena (Demi Singleton) är duktiga, men de hade kunnat få mer att jobba med. Allt tyder på att de verkliga Venus och Serena verkligen beundrar sin pappa, men det känns orimligt att de inte en enda gång gör motstånd till att träna i spöregnet, eller hellre vill träffa en kompis istället för att träna. Jag tror inte ens att de någonsin säger att de är trötta. Det gör att de inte riktigt framstår som verkliga barn. Det spelar ingen roll hur motiverat ett barn är - vid något tillfälle kommer det att bli trött. Vi får se hur jämställt det ett tag blir mellan Venus och Serena, men jämställdheten till deras övriga syskon är märkligt frånvarande, vilket är en enorm översikt. Kan du föreställa dig hur det är att växa upp i en familj där allt fokus läggs på dina syskon? Det låter som ett trauma, eller åtminstone en orättvisa värd att spendera några minuter på, men filmen sneglar inte ens på det. Williams-systrarna är en enhet, oavsett vad som pågår. Kanske kände regissören Reinaldo Marcus Green att familjerelationerna var komplicerade nog som det var.

 

“King Richard” fokuserar med andra ord på att göra ett hyfsat komplext porträtt av en person, men tappar komplexiteten när det gäller mycket annat. Det är en tanke att göra en sportfilm inte så mycket om atleterna i fråga, utan om någon som står bredvid, men jag tror filmskaparna trodde att det var mer revolutionerande än vad det är.

 

Det är i övrigt en rätt standard sportfilm som på nästan 2,5 timmar släpar fötterna efter sig en aning men om du är sugen på nåt i genren är den ett bra val. Skådespelarinsatserna är solida, förutom de tidigare nämnda personerna gör Jon Bernthal (som vanligtvis spelar snubbar som kan spöa dig) en utmärkt insats som en charmig tenniscoach som gör sitt bästa för att hålla humöret, men vilket ögonblick som helst kommer få ett totalt psykbryt på Richard.

 

Trots att mycket hade kunnat förbättras, om samma gäng skulle få för sig göra en uppföljare med mer fokus på Venus och Serena ("King Richard" tar slut 1994, så systrarnas karriär har knappt börjat) hade jag inte tvekat att se den.