Hardcore 2015

GoPro Hero är en så kallad actionkamera, en liten videokamera som exempelvis hetsiga sportutövare gillar att använda när de ska föreviga sina äventyr. Det är också en sådan kamera som användes för att filma hela "Hardcore". Fäst på fotografen (i det är fallet en av tre, det var så många produktionen gick igenom) med hjälp en specialbyggd (delvis med hjälp av teknik från sovjetisk militär) rigg, som optimerades för att inte orsaka illamående hos publik. Det var tydligen tanken. Jag tycker det gick sådär.

Långfilmsdebuterande Ilya Naishuller var själv skeptisk, till en början, när Timur Bekmambetov (producent här, tidigare regissör till bland annat vampyrrullen "Night Watch"). Med sitt ryska rockband Biting Elbows hade Naishuller redan gjort två musikvideos i samma stil och var tveksam till om formen skulle fungera i långt format. Ibland är det bra att följa magkänslan.

Inte för att "Hardcore" är utan meriter, bitvis tyckte jag till och med riktigt bra om den. Det är något speciellt med skoningslös och väldigt blodig action, och att följa filmen oavbrutet från huvudkaraktärens perspektiv (ganska exakt som i någon klassisk first person shooter till datorn eller TV-spelskonsollen) är onekligen kul men till en viss gräns. Och den gränsen höll ganska långt ifrån de cirka 90 minuter som filmen håller på.

Jag tilltalades av handlingen, sådan den nu är. En enkel historia, med tydliga inslag av science fiction (och jag älskar science fiction), där vår huvudperson Henry vaknar upp i ett laboratorium. Han vaknar upp utan minne av någonting alls, bara för att först se sin trasiga kropp förstärkas av en robotarm och ett robotben, och sedan behöva fly när labbet attackeras av elaka män med vapen. En flykt från de som vill Henry illa och en jakt på sanningen. Enkelt men effektivt.

Och jag hade nog gillat "Hardcore" mycket mer om den hade fått vara så enkel, om jag kunnat ryckas med i plottens små twistar och det hårdföra underhållningsvåldet. Om gimmicken, Henrys perspektiv, enbart bestått av enskilda inslag i den stora helheten.

För jag gillade även musiken, älskade hur förtextsekvensens låtval (tror det var The Stranglers "Let Me Down Easy") stod i stark kontrast till vad som samtidigt pågick. Sharlto Copley ("District 9", "Powers") är enormt underhållande som hjälpsamme Jimmy. Och så vidare. Det var gott om bra delar.

Helheten blir däremot för intensiv. För skakig. För mycket. Det hjälper heller inte till om du, som jag, först inte kan stå ordentligt när du reser dig upp från biostolen. Om du känner dig snurrig i skallen en lång stund efteråt. Sådant kan definitivt dra ner betyg.

Men jag är villig att förlåta Ilya Naishuller om han lämnar gimmicken bakom sig framöver, och gör den helgjutna (icke desto mindre galna) actionrullen som jag vet att han har i sig.