1923 2022-

Manusförfattaren Taylor Sheridan har övertalat mig – western är numer en genre jag måste se mycket mer av.

 

”1923” är en poetisk återspegling av världen av idag och ett stycke intrikat formulerat politisk kritik mot nuvarande samhällsstruktur. I USA råder Förbudstid, landet har drabbats av torka och den stora depressionen är i antågande. Serien cementerar omgående de baksidor som urbaniseringen och industrialiseringen fört (och för) med sig. Ibland mer direkt som då berättarrösten beskriver människans relation till våld ”Violence - where it doesn’t hunt us down, we seek it” eller mer subtilt med stora vackra vyer över en högst levande savann. Djur som numer till stora delar är utrotningshotade.

 

Taylor Sheridan måste vurma för ett mer naturnära och decentraliserat leverne och det är intressant hur uttalat det lyser igenom berättelsen i en samtid då tekniken av många anses ha räddat mänskligheten från just ”det vilda”. Det ger serien ett oväntat djup och med det lyfts flera oundvikliga frågeställningar.

 

Serien följer de vedermödor och elända som drabbar familjen och tillika ranchägarna Dutton, under en period av ständigt nya yttre påfrestningar. Parallellt får vi också följa Teonna Rainwater som inackorderats på en av alla de internatskolor europeiska missionärer upprättade som uppfostringsanstalter åt ursprungsbefolkningen. Detta för att ”civilisera” henne och integrera med den amerikansk kulturen.

 

”Ett århundrade av trauma” kallade National Geographics denna period och trauma i form av fysisk och psykisk misshandel är just vad Teonna tvingas utstå. Detta är ett stycke amerikansk historia som åtminstone jag ser filmatiserat för första gången. Och den är allt annat än vacker. Men en som knyter an till och bygger på ifrågasättandet av vad det innebär att vara fri. Där staden lockar med konceptet att vara ”mastery of one surroundings” i kontrast till Teonas förmåga att överleva i vilken miljö som helst.

 

Där liknande landskapsreferenser gärna faller till föga för den ”civiliserade” västvärldens idéer om naturen som otämjbar och farlig förhåller sig ”1923” ovanligt neutralt till dessa miljöer vilket är uppfriskande. Fotot för också tankarna till drama som ”Cold Mountain” och ”Höstlegender”. Till lika delar för de emellanåt barnsligt gestaltade svindlande romanserna. Särskilt den mellan den förlorade Dutton-sonen Spencers och den brittiska skönheten Alexandra.

 

Spencer som efter första världskriget bekämpar sina inre demoner genom att jaga vilda djur i Afrika. Han är en klassisk badboy: tystlåten, orädd (åtminstone inför fysiska farligheter) och dricker helst whiskey. Ett synligt mörker som naturligtvis attraherar brittiska överklasskvinnor likt malar kring en fotogenlampa. Dessa romantiska scener är inte seriens starkaste inslag, men de vägs upp av alla tankeväckande, inspirerande och viktiga dialoger vilka nästintill avlöser varandra avsnitten igenom.

 

Och på samma sätt som science-fictionförfattare kan extrapolera konsekvenserna av vår samtid genom olika framtidsscenarion visar ”1923” genom kontrasten mot nutiden på vilka frågor vi kanske bör ställa oss inför ”3023”. Som vad är egentligen civiliserat?