A Christmas Carol 2019-

Från Musse Pigg till Mupparna. Från Bill Murray till Jim Carrey. Spöksagan om grinige Ebenezer Scrooge som lär sig en läxa om julens betydelse har filmatiserats i många varianter genom åren. Oftast dock lättsamt, julmysigt och barnvänligt, trots att de tre spökena som knackar på vid midnatt kan vara ganska så läbbiga.

När Steven Knight gräver djupt i Charles Dickens originalberättelse från 1843 hittar han en plågad man som förlorat all respekt för människosläktet, tills han får ett mardrömslikt uppvaknande. Det här är inte längre en julsaga för barnen. Brittiska miniserien ”A Christmas Carol” är fylld av svordomar och obehagliga bilder. En mörk men hoppfull serie, som gjord för en mörk och cynisk värld.

Berättelsen är sig i stora drag lik. Vi möter den fruktade affärsmannen Scrooge, han som fnyser åt glädje, slår dörren i ansiktet på tiggare, och - ve och fasa - tvingar sin anställda att arbeta på självaste julafton.

Men även den störste julhataren kan omvändas, med en övernaturlig intervention. Att få hembesök av spöken passar inte Ebenezers förnuftiga och rationella hjärna, men oavsett så tvingas han med på en resa tillbaka i tiden för att konfrontera minnen och misstag som han förträngt. Går det att tina Ebenezer Scrooges iskalla hjärta ännu en gång?

Nackdelen för ”A Christmas Carol” är att historien är så välbekant för många av oss. Däremot är det kul att titta efter nyanserna och ändringarna i denna mer vuxna version. Steven Knight (”Peaky Blinders”) som skrivit serien, lyckas belysa likheter mellan Scrooge och dagens giriga ledare och storföretag som kör över den lilla människan.

I den här versionen är det inte andarna som är otäckast, utan Scrooges hjärtlösa dåd genom åren som han rättfärdigar som ”besparingar” och ”vinster”. Vi ser gruvor som rasat och fabriker som brunnit. I jakten på sparade shillings har Scrooge ignorerat människovärdet. Det finns många skamfläckar på hans samvete, samt flera dödsfall - som han vägrar ta ansvar för.

”A Christmas Carol” har filmats många gånger förr, men den här nattsvarta skräckversionen kommer med något eget. Och bland alla versioner så kan nog denna vara min nya favorit. Den gotiska miniserien är stämningsfull, för det mesta välgjord och rysligt snyggt filmad. Den är mörk, som sagt, även bokstavligt talat. Interiörerna är sällan upplysta av mer än enstaka stearinljus och månskenet utanför fönstren. Ibland är det tyvärr svårt att se vad som händer i bild, vilket tar mig ur stämningen, bara för en stund. Guy Pearce lyser dock upp varje scen med sin blotta, grymtande närvaro.

Pearce spelar den karikatyrartade huvudpersonen som sliskig och genomvidrig. Han spyr ur sig syrliga sarkasmer, inte sällan med en dos av svart humor. Även om det insjunkna ansiktet inte har visat ett leende på många år. Den litteräre karaktären lämnar lite utrymme för några spännande nytolkningar, och vi har som sagt sett alla varianter förr, men jag gillar Pearces skådespeleri skarpt. Han lyckas göra Scrooge intressant och märkligt magnetisk, även om det är en huvudperson utan några som helst försonande drag.

Jag har, av den anledningen, alltid tyckt att ”En julsaga” är en svår historia att tycka om. Det är trots allt en osannolik karaktärsresa som påstår att även den grinigaste bland oss kan bli en dansande glad farbror över en natt.

Men om inte ditt hjärta är gjort av sten så kommer den fina payoffen till slut med en påminnelse om att titta upp och se varandra. Ett tidlöst budskap om att sätta ovillkorlig vänlighet framför egen vinning. Något vi kan behöva inte bara i juletid.