Agent Carter 2013-2016

En diner i New York, allt är härligt pastelligt - turkosa bås, rosa heltäckningsmatta som matchar servitrisernas koketta outfits. Ett kök, grönrutiga tapeter, röda koppar och Agent Carters röda läppstift. Scenografin uppnår nästan Wes Andersons galna perfektionsstandard. En brud som får vara kvinnlig och slåss utan att för den sakens skull vara speciell likt Saga Norén eller Carrie Mathison – ögonen ploppade nästan ur mina ögonglober. Enver Gjokaj från ”Dollhouse” i rollen som krigsveteranen Sousa - små hjärtan svävar ovanför mitt huvudet. Iron Mans farsa i härlig tangorabatt och subtila hintar om Black Widows ursprung, allt paketerat i förförisk 40-tals elegans. Så varför drog jag en lång suck redan efter ett par avsnitt?

Serien tar vid efter den första ”Captain America”-filmen. Agent Carter (Hayley Atwell) har precis förlorat sin livs kärlek Mr. Patriot himself. Första avsnittet bläddrar förbi i en rasande fart. Howard Stark (Iron Mans farsa) blir anklagad för landsförräderi och anställer i hemlighet sin vän Miss Carter, som jobbar för SSR, för att rentvå hans namn. Det är galna uppfinningar, absurda bomber  á la tidsandan, Sov-Sött-läppstift och ljuddämpade pistoler. Agent Carters sidekick är Starks butler och tillika hemmaman Mr. Jarvis. Radioteatern om Captain America hemsöker Agent Carter likt en orolig ande och hon är konstant vansinnig över hur karaktären som är baserad på henne själv, beskrivs som hopplöst hjälplös. Hennes kollegor på SSR är manschauvinister och chefen så uppumpad att testosteronnivån sprutar ur öronen. 

Jag tror det ska vara kul, kontrasten mellan den tuffa bruden i lyxförpackning och de hypermanliga männen hon jobbar med. Det är sött hur manusförfattarna ansträngt sig för att föra fram feministiska poänger och vridit upp det till en karikatyrisk superhjältenivå. Tyvärr känns det pubertalt. Som om de precis läst ”Det eviga kriget mot kvinnan” och gjort en insikt. Eftersom det är overkligt, i den betingelsen att det utspelar sig i Marvels universum, så förstår jag inte varför de gör en gigantiskt sak av att hon är brud. Nu blir det taffligt humoristiskt. De krockar mellan att vilja göra det naturligt med kvinnliga protagonister och att förstora upp det till att vara det största som skett i världshistorien. (Vilket det förvisso är för Marvel, första kvinnan att fronta en av deras filmer/TV-serier.) Dialogen hade behövt vara  mycket mer pricksäker för att få det att fungera. Jag fascineras över den överdrivna miljö de skapat där männen är våp och hon hjältinnan, men frågar mig vad poängen med det är.

TV-serieformatet ska ju möjliggöra för skaparna att skapa mer mångfacetterade karaktärer så att vi tittare blir mer känslomässigt engagerade. Dessvärre förstår jag inte varför de gjort en TV-serie av detta glamourfyllda spektakel. Händelserna är förutsägbara, tankebubblan med nästa skeende är på plats långt före handlingen tar vid. Den lyfter lite framemot slutet med en välkoreograferad slagsmålsscen till jazztoner – Tarantinovibbarna är nära till hands, och jag önskar att de vågat göra den blodigare från början. För vissa av de brutala teman de tar upp kolliderar totalt med den tillrättalagda scenografin. Den skapar distans mellan mig och karaktärerna, helt enkelt för snygg för sitt eget bästa. Även om jag verkligen gillar den klockrena cartoony-stämningen och hänförs över hur väl de fångat tidsandan med fotot och ljudsättningen så saknar jag det bisarra som skiljer superhjältegenren från vanlig action.

Är du en inbiten serienörd kommer du troligtvis gilla alla gadgets, kanske även den förutsägbara storyn, som känns direkt hämtad ur en äldre serietidningsupplaga. Samtidigt som du lär sakna de riktiga superhjältarna och skurkarna, för i denna är de något rentvättade och utmanglade. Föredrar du däremot Nolans mer socialrealistiska och komplexa gestaltningar av serievärlden bör du lägga benen på ryggen och springa i rak motsatt riktning.