Alias Grace 2017

Ett halvår efter att HBO:s kritikerrosade ”The Handmaid's Tale” hade premiär kommer nu CBS och Netflix med en annan Margaret Atwood-adaption, författad av Sarah Polley och regisserad av Mary Harron.

 

”Alias Grace” är baserad på författarens roman med samma namn från 1996 som i sin tur är baserad på ett av Kanadas mest ökända kriminalfall, mordet på Thomas Kinnear och Nancy Montgomery som berättelsens huvudperson Grace Marks dömdes för 1843 tillsammans med James McDermott.

Atwood började intressera sig för Marks när hon läste om henne i Susanna Moodies skildringar av 1800-talets kanadensiska arbetar- och immigrantliv. Atwood har bland annat skrivit manus till tv-serien ”The Servant Girl” (1974), influerad av Moodies utsagor. Men med tiden kom författarens bild av Marks att förändras, i och med att hon upptäckte att detaljer i hennes vittnesmål ändrades från gång till gång.

Atwood anade en stor komplexitet i Marks person och öde, och i ”Alias Grace” har hon tagit sig friheter med den historiska verkligheten för att utforska den. För att gräva djupare i Marks psyke och liv har hon adderat tre viktiga fiktiva personer till berättelsen: Mary Whitney, namnet som Marks först uppgav när hon arresterades av polisen efter morden. Gårdfarihandlaren Jeremiah som sägs ha parapsykiska förmågor. Och Simon Jordan, en psykiatriker som reser till fängelset där Marks sitter inspärrad för att utreda hennes mentala hälsa.

Edward Holcroft spelar i Netflix-adaptionen den senare. Han har tagit del av många skiftande beskrivningar av Marks innan sitt besök och fascineras under deras möten av hennes milda uttryck och lugna sätt att berätta om de prövningar hon genomlidit innan hon fängslades.

 

Som 12-åring lämnade hon Irland för Kanada tillsammans med hungrande småsyskon, en alkoholiserad och förgripande far och en mamma som dog under färden över Atlanten. Kort därpå skickades Marks ut ur det fattiga hemmet för att stå på egna ben som hushållerska hos bättre gynnade. Tillbakablickarna som spelas upp mellan hennes samtal med Jordan visar hennes slitna händer och svettiga panna. Men andra yttringar för hennes lidande är mer sällsynta. Den förtvivlan och ilska hon måste ha känt över sakernas tillstånd hålls tyglad bakom hennes svala ansikte, fram till slutet av serien.

 

Trots de många hemsk- och våldsamheter som snabbt skildras i flashbacks innan dess är det först då ”Alias Grace” blir kuslig på riktigt. Det är som citatet av Emily Dickinson som inleder det första avsnittets säger: ”Man behöver inte vara ett rum för att vara hemsökt. Man behöver inte vara ett hus. Hjärnan har korridorer som sträcker sig bortom materien. Jaget bakom jaget, dolt, borde skrämma mest. Mördaren i vårt hem är den minsta av faror.”

Det är svårt att inte mäta ”Alias Grace” mot ”The Handmaid's Tale”, och tyvärr når den förstnämnda inte riktigt upp till den senares nivå. Bortsett från Anna Paquins starka insats som Nancy Montgomery är skådespeleriet inte lika starkt, trots att Sarah Gadon spelar huvudrollen fint. Visuellt är ”Alias Grace” också mycket mer en helt vanlig tv-serie medan ”The Handmaid's Tale” var oerhört effektiv i sitt estetiska uttryck. Medan spänningen var konstant under den första säsongen av ”The Handmaid's Tale” innehåller ”Alias Grace” några tråkigare passager – sitt begränsade, sexdelade, format till trots.

 

Bägge serier greppar emellertid tag med sina starka berättelser om kvinnors utsatthet. ”The Handmaid's Tale” fick oss att reflektera över den genom att berätta om en samtida och fiktiv religiös diktatur. ”Alias Grace” genom att skildra ett verkligt, historiskt Nordamerika. De har onekligen sina likheter.

”Alias Grace” styrka ligger framförallt i utforskandet av mörderskan, och vår fascination inför henne. Likt de spirituellt intresserade överklassdamerna som bjuder in Marks i sitt sällskap som en kuriositet, tycks vi väldigt nyfikna på, och närmast trollbundna av, kvinnor som begår de hemskaste av brott. Vi verkar inte riktigt veta vad vi ska tycka och tro om dem, och det är den ambivalensen som är ”Alias Grace” stora behållning.