And Just Like That... 2021-

TV-serien “Sex and the City” står till stor del bakom den härliga New York-romantiken som blomstrade tidigt 2000-tal, som krattade manegen för andra populära tv-serier såsom “Gossip Girl”. Vi fick följa huvudkaraktären tillika kolumnisten Carrie (Sarah Jessica Parker), karriärsdrivna Miranda (Cynthia Nixon), den något konservativa Charlotte (Kristin Davis), samt den mer, experimentella Samantha (Kim Cattrall). Tillsammans så levde de i ett glamoröst New York, där vardagen bestod av att dricka cosmopolitans, modellera runt i fashionabla kläder, utforska nya relationer och framför allt - sex.

Uppföljaren till tv-serien samt de två biofilmerna; miniserien “And Just Like That...” utspelar sig däremot idag, mitt under vår pandemi och det gamla stålgänget är tillbaka, minus mångas storfavorit Samantha, vars frånvaro förklaras med svepskäl och att “hon är i London”. För de övriga kvinnorna rullar livet på; Carrie har digitaliserat sin tidningskolumn till att göra en podcast, Miranda är fumligt tillbaka i skolan för att studera, och perfektionisten Charlotte är hemmafru med två tonåriga döttrar.

Det är svårt att ha sätta förväntningar på uppföljaren till en serie som är så pass omtyckt och framgångsrik, men samtidigt så ytligt och skapad i en helt annan tid. Där historien tar vid känns det till viss del som att man återser gamla vänner, men som samtidigt inte är alls som man har trott att de är. Första avsnittet får mig att sekundärskämmas åtminstone två, tre gånger, och trots att avsnitt två är betydligt bättre än den inledande, finns de gnagande känslorna kvar - vad hände med de trendiga, avundsvärda, och rappa kvinnorna som en gång i tiden var riktiga inspirationskällor?

För det är faktiskt lätt att glömma bort hur banbrytande “Sex and The City” egentligen var för sin tid. Det kanske låter otänkbart idag, men när serien kom visade den upp singeltjejers liv på ett helt nytt sätt - långt ifrån de snälla, romantiska komedier som kom i dussintals vid millennieskiftet - och menade att ja, du kan visst prata fritt om dina senaste sexuella upplevelser och favoritvibratorer under söndagens tjejbrunch.

Däremot saknade originalserien både mångfald och representation av annat än i stort sett vita, heterosexuella kvinnor. Nu verkar önskan vara att ta igen de många år av icke-inkluderande, och rent problematiska uttalanden som fällts - genom att nästan allt ska handla om det som saknades. Vissa biroller är välgjorda, men för andra som dyker upp under säsongens gång verkar hela deras personlighet vara hur mycket de inte är som de vita kvinnorna vi tidigare följt. Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå att prata för mycket om representation, men av någon anledning tyckte skaparna bakom “And Just Like That...” att det var läge att skapa något slags bingo i “wokeness”.

Samtidigt, så tror jag aldrig att serien hade kunnat göra allting rätt. Hade serien inte anpassat sig till dagens mer inkluderande klimat, hade den fått skit för det. Men precis som hur just äldre kvinnor (55+) sällan har möjligheten att berätta sin egen historia - de får istället vara hustru, eller mormor - hade de däremot här världens chans att göra sina karaktärer till lika delar inspirerande, som avslappnat roliga. Istället känns våra trio stundtals som fossiler som utan förvarning vaknat upp mitt i en värld de inte alls förstår sig på.

I sista avsnittet så binder de ändå ihop den spretiga historien till ett sorts acceptabelt avslut - Carrie kommer till sitt drömmars Paris, Miranda ger sig ut på äventyr, och Charlotte kommer ännu närmare sin älskade familj. Dörren till en fortsättning är dock lämnad vidöppen och det verkar finnas åtskilliga kapitel kvar att skriva om Carries potentiella producent-flört och Mirandas nya liv i Kalifornien med Che. Och med ett sms om en potentiell återförening med Samantha - något som dock är helt uteslutet enligt dess skådespelare Kim Cattrall - så kan vi kanske förvänta oss fler säsonger av “And Just Like That...”.

Jag vill verkligen gilla en mer uppdaterad och inkluderande “Sex and the City” än sin stundtals mossiga förlaga. De ska ha cred för att den (något övertydligt) försöker - och med vissa bra resultat - men i det hela faller det ändå rätt platt. Till en stor del känns det bara som att “And Just Like That...” är AI-skriven för att till varje pris få hänga med de coola ungarna, men där den coolaste ungen inte ens är med. Jag saknar Samantha, men jag är samtidigt glad att hon slapp undan den här röran.