Andor 2022-

Bortsett från den friska fläkten “Star Wars: Visions” har alla serier och filmer i den hyperpopulära rymdfranchisen varit frustrerande enkelspåriga under de senaste åren. Ojämna “The Mandalorian” har haft en del toppar, men suget efter karga ökenplaneter, styltiga referenser till originaltrilogin och forcerade kopplingar till Skywalker-familjen dog för länge sedan. "Andor"-skaparen Tony Gilroy har förstått grejen och tar en helt annan riktning, till spektakulärt resultat.

 

Diego Luna gör rollen som rebellspionen tillika titelkaraktären Cassian Andor, som vi här får följa innan de ödesdigra händelserna i 2016 års “Rogue One: A Star Wars Story”. Tiden han lever i kantas av oroligheter, orättvisor och en ständig järnhand runt halsen på de som motsätter sig rymdimperiets fascism. Andor är en av de som vill slå tillbaka och med hjälp av den gåtfulla mentorn Luthen Rael (Stellan Skarsgård) får han en chans att ta sitt tidigare småskaliga motstånd till helt ny omfattning. Syril Karn (Kyle Soller), en driven och principfast imperieskurk som är villig att göra vad som helst för att stiga i rank, är honom dock på spåren.

 

Mängden filmer och serier som drönar fram med någon sorts sömnig franchise-autopilot är så pass omfattande att känslan som strömmar genom hela kroppen när man ser "Andor" närmast kan beskrivas som en euforisk chock. Det som möter ögat och örat skriker kreativ frihet. Den visuella identiteten för tankarna till allt från "Blade Runner"-noir till "Star Trek"-flamboyans och Nicholas Britells otroliga musik är (vågar jag skriva det) piggare än John Williams något(!) överanvända slingor. Det mesta är filmat i blöta, skitiga och framför allt verkliga utomhusmiljöer, snarare än i en källare med LED-väggar. Det finns originalitet här, det finns en puls och det finns en distinkt röst som reser sig så mycket högre än de repetitiva och ihåliga inslag som trist nog har präglat den här rymdvärlden på senare år.

 

Redan en kvart in i första avsnittet märks det att högsta prioritet för Gilroy är att berätta en riktigt bra historia snarare än att göra de mest inbitna fansen nöjda, vilket är helt rätt inställning. Lightsabers, force-användare och liknande ikonografi må vara tätt knutet med hela sagan men det är inte det som gör ”Star Wars” till ”Star Wars”. ”Andor” borrar sig in i hjärtat och kärnan av George Lucas skapelse och hittar där en berättelse om hängivna rebeller och svettig David mot Goliat-revolution. Gilroy lyfter den storyn från det svarta och det vita och placerar den mitt i de snåriga gråzonerna.

 

Arbetet med att problematisera rebellerna påbörjade han redan i "Rogue One" men det är här som det tas hela vägen fram. Han skalar bort i princip all Hollywood-romantisering och varje avsnitt presenterar etiska dilemman med ett djup som man inte förväntar sig från "Star Wars". Främst Luthen, mångbottnat spelad av Skarsgård, agerar symbol för hur smutsiga revolutioner och krig är, oavsett sida. I ett avsnitt väljer han att offra 30 rebeller som är på väg mot ett bakhåll för att skydda en värdefull källa i rymdimperiets innersta, en källa som för övrigt hotfullt tvingas vara kvar trots vädjan om att få sluta för att skydda sina barn. Mon Mothma (Genevieve O'Reilly) överväger att gifta bort sin dotter i ett politiskt schackdrag som ska gynna rebellerna. Visst, "ändamålet helgar medlen", men Gilroy utforskar med briljans hur smärtsam den vägen kan vara.

 

Den revolutionära ådran ligger verkligen helt rätt i tiden och bäddar även för nagelbitande spänning och underhållning. Denna första säsong rymmer allt från gatuuppror och rafflande kupper till spioneri och fängelseflykt. Även om tempot stundtals trappar ner så gör aldrig intensiteten det. Insatserna är konstant skyhöga, även när det inte gäller hela galaxens överlevnad. Nyckeln till det är de trovärdiga karaktärerna, hur mycket man bryr sig om dem och hur välspelade de är. Lunas förmåga att alstra både lättsamhet och djup kan man inte annat än att falla för och casten som helhet är helt fri från svaga länkar. Den ovan nämnda O'Reilly ger sin ikoniska karaktär nytt liv med en fullständigt monumental prestation som golvade mig flera gånger. Hon är sista spiken i kistan för de som förespråkar dassig CGI-föryngring framför att rollsätta nya skådespelare i "heliga" roller.

 

Avslutningsvis är det ren lycka att som "Star Wars"-älskare sedan barnsben äntligen få se nya hörn av det som borde vara en rik och varierad galax. Den har länge känts snäv och vi har besökt samma planeter om och om igen men här expanderar den och blomstrar på riktigt. Att det dessutom görs på så välspelat, välskrivet och hantverkmässigt felfritt vis gör att jag är svindlande nära att sätta full pott. Det är det frustrerande faktum att (den annars fantastiska) finalen inte riktigt känns som en avrundning, att det känns som att det finns mer kvar att berätta innan säsong två, som gör att jag viker ner mig en bit. Om du frågar mig imorgon kanske jag tycker annorlunda.