Anger Management 2012-2014

Rätt gissat, som stor Sheen-fanatiker blev jag nästintill lyrisk. Inte bara skulle Sheen få komma tillbaka och liksom ge fingret åt CBS och "Two and a Half Mens" skapare Chuck Lorre, jag skulle dessutom få se honom i en komedi signerad FX. En kabelkanal som verkligen stuckit ut med udda, vågade och helt absurda komediserier där främst "It´s Always Sunny in Philadelphia", "Louie" och "Wilfred" bör nämnas. Kort och gott; Charlie Sheen på kabel, jo jag tackar! Bara tanken på att jag skulle få se en frisläppt och smått arg Sheen på kabel gjorde att denna serie enkelt blev en av mina mest emotsedda serier 2012.

Lite längre fram skulle det även avslöjas att serien skulle bli en slags adaption på Nicholson/Sandler-filmen "Anger Management" från 2003. Jag som aldrig, milt uttryckt, varit något gillare av remakes suckade väl lite så där tröttsamt. Vid närmare eftertanke kändes dock hela den här idén inte alls så dum, Sheen var ju säkert förbannad back then och att få se honom ironiskt konsulterande i ett Anger Management lät helt plötsligt närmast briljant.

Sommaren 2012 var det så äntligen dags. Det var stor premiär för Charlie Sheens comeback i TV-rutan på FX. Jag var laddad till tusenmiljoner, nu jäklar blir det åka av liksom! Redan efter ett par minuter in i pilotavsnittet började jag dock att obekvämt vrida på mig där i soffan. För det första hade ett enormt irriterande skrattband lagts på serien, på kabel?! Jag var inte alls beredd på detta men tänkte, va f-n, det kan väl fungera ändå, men på kabel?! Efter ytterligare en tio minuter var jag inte långt från tårar, jag som skulle skratta, tjoa och ha det så gott... Jag kände mig nästan som en clown som tappat bort sin näsa. Jag kände mig lurad, bedragen, blåst på konfekten och allt det där. Besvikelsen visste inga gränser och jag minns än idag, nästa fyra år efter premiären, hur jäkla elak jag blev. Jag slog näven i bordet så chips och öl flög och rann, helgerån! Lite ironiskt då jag satt och såg på en serie som hette "Anger Management", jag vet.

Vad var det nu då som gjorde mig så ledsen och ilsk, kunde verkligen serien varit så hemsk? Ja, det kunde och är den. Trots min ilska och min besvikelse följde jag ändå hela den första säsongen ända in till sitt bedrövliga slut, förmodligen med ett litet hopp om att den kanske blir bättre, den kanske blir bättre, den kanske blir... nä, det blev den inte... Det är visserligen alltid farligt och en stor risk att överhypa en serie, man ska egentligen inte hålla på så. Här hade jag dock en av mina största favoriter och dessutom på kabel och så blev det magplask och pannkaka av alltihop.

Även ifall jag inte skulle ha haft någon som helst förhoppning på den här serien hade den ändå havererat totalt. Humorn var så stel och tråkig att den nästan saknade motstycke. Man får nog leta sig ända tillbaka till 80-talets skräphögar bland sitcoms för att hitta något liknande och detta sabla skrattband. Det finns skrattband och så finns det skrattband. Här lades skratten in efter varendaste menlösa mening; "Jag går ut genom dörren" Hahahaha! "Jag går och handlar" Hahahahaha! "Jag knäpper av den här jäkla skitserien" Hahahaha! Nåväl, självklart behövs det skrattband till en sådan här serie, för ärligt talat, vem skulle annars skratta? Inte då jag och det är då ett som är säkert.

Själva handlingen, premissen för serien är absolut ingen raketforskning. I centrum finns den före detta baseballspelaren Charlie Goodson (Sheen) som efter ett utbrott på planen sadlat om till att bli terapeut. Naturligtvis med specialitet på att behandla människor vilka lider av problem med att hantera sin ilska, exempelvis som undertecknad efter att jag sett pilotavsnittet av "Anger Management". Goodson får dock fortfarande slängar av ilska och går därför även själv i terapi och detta gör han i sänghalmen hos sin kollega samt älskarinna Kate (Selma Blair). Efter en bunt avsnitt dyker även gamle Martin Sheen upp och spelar, precis som i verkligheten, Charlies farsa, fast i serien heter han Martin Goodson.

Den sistnämnda var också den enda lilla ljusglimt den här serien skänkte mig för Martin var faktiskt då och då lite smårolig. Sedan fanns det väl ett par smålustiga gliringar till Chuck Lorre som ju en gång i tiden sparkade Charlie Sheen. But that's it. Jag tycker inte att jag behöver säga eller tillägga så mycket annat än att denna får ett givet bottenbetyg och jag rekommenderar ingen att se den. Hoppas verkligen att Charlie Sheen även får sparken från denna smörja så jag återigen får chansen att avnjuta honom i något roligt. And the laugh track goes; "Hahahaha!"

"Chuck it!" - Charlie Goodson