Äntligen! 2022-

Det är fy och skam att många av våra mest begåvade och framför allt roligaste skådespelares talanger oftast glöms bort och de förpassas till biroller som mor- och farföräldrar eller gaggiga pensionärer. Därför är det en välkommen frisk fläkt att se gamla ”Lorry”-gänget återförenas i den här morbida men ack så underhållande komiska miniserien.

 

Visserligen spelar de ett gäng åldrande, aningen bittra gamla vänner som hellre blickar tillbaka på 1970-talets glada hippiedagar när man skyddade almarna istället för att ta itu med nutida, tråkiga problem. Men när Jacob (Peter Dalle) avlider dagar innan han - troligtvis - ska utses som nobelpristagare i ekonomi så måste närmaste kvartetten vänner (Ulla Skoog, Johan Ulveson, Lena Endre och Claes Månsson) hålla skenet uppe för att den stora drömmen ska kunna slå in.

 

Det är stojigt, tokigt och fånigt på ett sätt som gärna kunnat landat i buskisland av typen ”Länge leve Bernie”. Men serien lever på och lyfts av den fantastiska ensemblen. Det är inte bara härligt nostalgiskt att se gänget från TV-serien ”Lorry” och dess efterföljande filmer återförenas igen. Men det här är jämnstarka proffs inom komedigenren som levererar varje stön, blick, ansiktsuttryck och replik med bravur.

 

Serien pendlar ibland lite ojämnt mellan humor och allvar men skådespelarna säljer det. Det är särskilt kul att se humorveteranen Skoog få röra sig inom mer dramatiska delar medan vanligtvis seriösa Endre påminner oss om hur rolig hon faktiskt kan vara. Men hela kvartetten är ljuvlig, inklusive Suzanne Reuter som kramar allt vad hon kan (och mer) ur sin biroll som Ulvesons färgstarka hustru.

 

Ensemblen är så bra att de nästan - men bara nästan - överskuggar det ojämna manuset. Det är ett kul, absurt upplägg som lägger nivån kanske lite för högt i första episoden för att sedan halta mellan träffsäkra höjdpunkter och distraherande svagheter, som några tillfälligheter där trovärdigheten testas å det grövsta. Det är inte alla sidointriger som känns lika relevanta eller intressanta, och karaktärerna är stundtals obekvämt osympatiska.

 

Hade det inte varit för skådespelarna och deras karaktäristiska utstrålningar hade man troligen brytt sig mindre. Men nu är det omöjligt att inte bli glad av att se dessa fantastiska veteraner fumla runt på ett charmigt sätt få av dagens yngre förmågor skulle komma undan med.

 

Samtidigt mellan de hejdlösa komiska inslagen finns tänkvärda, rörande inslag om ålderdom och döden. Att se tillbaka på de bästa åren och de få man har kvar. Sporadiska möten med ungdom som inte ser eller förstår. Sekunden efter att vi skrattat åt förlösande slapstick så blöder hjärtat med dessa ärrade vardagshjältar och -hjältinnor. En återförening att glädjas med - även om Dalle mestadels spelar ett lik genom hela serien.