Åreakuten 2020

När jag först ser trailern för "Åreakuten" väcks förhoppningar om en actionspäckad dramaserie med en touch av klassiskt relationskrångel. Jag tänker att någon äntligen slängt ihop alla dokumentärserier om räddningspersonal och sedan tagit chansen att krydda rejält för publikens skull. Därför är besvikelsen stor när "Åreakutens" tafatta försök till dramatik och spänning inte når fram. Inte på långa vägar.

Serien inleds med att den nyutbildade läkare Zara (Nadja Halid) kommer till Åre för att arbeta på Hälsocentralen. Hon är oroväckande osäker på sitt yrke och man undrar nästan hur hon lyckades ta sin examen. Som tur är får hon stöd av ambulanssjuksköterskan Sofia (Tiril Wishman Eeg-Henriksen) som också blir Zaras vän i byn, när relationer och yrkesliv krånglar.

 

Hämndlystna fruar med silvertejp som vapen, missbrukare och lögnaktiga kollegor, är bara några av alla de akuta situationer de får ta hand om. Ändå känns det sällan akut. Inte ens en allvarlig bilolycka eller ett kidnappat barn känns akut. Tyvärr beror det på ett oerhört svagt manus, som inte ger skådespelarna mycket att jobba med. Dialogen är tafflig och det finns en total avsaknad av humor. Det läggs helt enkelt mer tid på att plåstra om skrubbsår och ha pizzakalas än att utveckla karaktärer och skapa trovärdighet i situationerna.

Det som tycks ha skapat flest rubriker inför seriens premiär är Göran Gillingers comeback. Och visst är det kul att se honom igen (även om han döljer sig bra bakom en skog av skägg och ytterst få repliker), men jag förstår inte varför man valt att ha honom som dragplåster. Hans roll visar sig nämligen inte tillföra mycket till serien. Han är den mystiske fjällräddaren som mest umgås med sin hund. Varför har inte den unga skådespelerskan Nadja Halid, som trots allt har seriens mest framträdande roll, fått fler rubriker? Jag ska villigt erkänna att jag varken hört talas om henne eller Tiril Wishman Eeg-Henriksen tidigare. Min förlust, eftersom det är de som trots katastrofalt svagt manus visar upp ett mycket lovande skådespeleri. Det känns nästan orättvist att ge unga nya skådespelare ett så uselt manus, när de äntligen ska få chansen att nå en större publik.

Jag kan inte helhjärtat rekommendera någon att se "Åreakuten". Eller för all del, om man är ute efter ett lättsmält svenskt drama som tillåter både toapauser samt en och annan minut av sömn i soffan efter en dag på stranden, så kan man ge serien en chans.

 

"Åreakuten" kan också vara ett tips om man uppskattade TV4:s serie "Syrror", älskade långsamheten i "Skärgårdsdoktorn" och egentligen bara gör vad som helst för att se en folksamling. Men att serien skulle vara i samma klass som "Chicago Fire" och "Grey's Anatomy", är en stor överdrift. Jag hoppas få se mer av Gillinger (i en roll med fler repliker) men framförallt hoppas jag att detta bara är början för Nadja och Tiril. Jag gissar att "Åreakuten" trots allt kommer få en del publik i sommar. I brist på annat.