Arrow 2012-2019

Här, en liten historielektion: Green Arrow började sin existens mer eller mindre som en karbonkopia av Batman. Visst, batarangen var utbytt mot pilbåge och han fick en egen färg, men Oliver hade såväl en Robin (kallad Speedy) som en grotta och pilbil, och de tidigare äventyren låg inte långt ifrån Batman i stil och känsla. Vilket lyckligtvis förändrades med tiden. Mot slutet av 60-talet började förändringen mot en mer socialt medveten Green Arrow, mot en fint fungerande modern version av Robin Hood. Han steg ut ur Batmans skugga och tittade aldrig tillbaka. Inte förrän det var dags att bli TV-serie.

För ett av de många problemen i "Arrow" (och det här är något de delar med versionen av karaktären Queen som dök upp i "Smallville", från samma förlag och bolag) är hur tydligt det känns att som ligger bakom serien egentligen hade velat göra just Batman. Queens pengar och sociala status, hur han för sig och agerar, känns på många sätt som något av en i högsta grad negativ typ av återgång till serietidningens ursprung.

Vilket hade kunnat accepteras om det vore seriens enda problem, mörkrets riddare är trots allt en karaktär och i en värld man kan göra mycket med, däremot sträcker sig knepigheterna åt långt mer förödande håll.

Som till exempel skådespeleriet. Framför allt en specifik skådespelare. För även om ensemblen som helhet inte bär några större brister, det finns duktiga personer både här och där, är den stora svara länken också den viktigaste. Titelpersonen. Stephen Amell (tidigare känd från "Hung" och en rad av gästroller i amerikansk TV) är säkert sympatisk men hans Oliver Queen är så oerhört stel. Livlös.

Eller produktionen. Jag hade tänkt dela upp det i regi och manus men det är egentligen svårt att veta vad det ena slutar och det andra tar vid, vad som är en showrunners fel, vad som är manusförfattare, och vad som är direktiv uppifrån. Det är en stor ensemble, alldeles för stor, och såpatendenserna är en alleles för starka. En viss del har jag ingenting emot, såpa har varit en viktig del av superhjälteserietidningarnas pågående äventyr i många år, men man kan hålla tillbaka lite. Kanske balansera. Och ni vet när två karaktärer har en dialog där ena står med ryggen mot den andra bara för att båda ska kunna stå och se svåra ut mot kameran? Typiskt dagsåpebeteende och "Arrow" är full av den.

Att tillbakablickarna till Olivers tid på ön får ta mycket plats är också problematiskt. Här tappar serien ofta såväl fart som trovärdighet, speciellt när känslan infinner sig att ön är med mest för att den ska vara med. Att det inte alltid är historien som dikterar tillbakablickarna. Här, som ganska ofta i "Arrow", hade lite tyglar varit en tillgång.

Varför har jag då fortsatt titta? Varför gav jag inte upp för länge sedan.  Underhållningsfaktorn är inte helt frånvarande men egentligen har det antagligen mer att göra med min eget nördighet, mitt eget fan-skap. Green Arrow är en av mina absoluta favoriter ur DC:s stall av hjältar, och jag är dessutom barnsligt förtjust i att se superhjältar (även kraftlösa) på rörlig bild, och inte minst lever jag med en stilla förhoppning om att det ska bli "Arrow" ska bli bättre.

Men det ser ut som om jag får vänta ett tag till.