Atlanta 2016-2022

Donald Glover inledde sitt vuxenliv med ett manusjobb på Tina Feys "30 Rock". Han gick vidare till en fast roll i sitcomserien "Community" och hann i samma veva också skriva och producera komedin "Mystery Team" (2009). Dessutom har han gett ut mixtapes och musikalbum under artistnamnet Childish Gambino och fått Grammynomineringar på köpet.

Nu spelar den begåvade mångsysslaren huvudrollen i sin tv-serie "Atlanta", som han också har skapat, skrivit och regisserat. Det är en dramakomisk inblick i 33-åringens egna hemtrakter, närmare bestämt i sydstatens Georgias huvudstad. 

Serien fokuserar på stadens afrikanamerikanska samtid och dess speciella musikscen, men på ett helt annat sätt än i till exempel den populära realitysåpan "Love and Hip Hop Atlanta". Visst hettar det till då och då även i "Atlanta", men för det mesta slipper tittarna dramatiska incidenter - åtminstone sådana som inkluderar yviga gester, kastade drinkar och utdraget löshår.

Seriens handling flyter oftast stillsamt framåt och utspelar sig till största del i huvudpersonernas gråa vardag. De är uppbyggda som riktiga människor, inte som underhållande karaktärer. (Även om vi får se flera sådana också, till exempel sociala medier-stjärnan Zan och den dreadlockprydda killen som i specialavsnittet "B.A.N." berättar att han identifierar sig som en 34-årig vit man.) Inte ens Paper Boi, som är seriens mest excentriska karaktär, är egentligen särskilt utlevande. Bakom hans image som farlig gangsterrappare döljer sig en helt vanlig slacker som mest vill röka gräs hemma i soffan.

Serien börjar när Paper Boi just har släppt en catchig hip hop-singel som har skapat buzz. Hans kusin, Glovers Earn, ser sin chans att slippa sitt tråkiga jobb som utesäljare och erbjuder sig att bli hans manager. Tillsammans med Paper Bois vapendragare Darius försöker de att rida på hajpen och bygga någonting större av Paper Bois nyvunna semikändisskap. Men projektet innebär sena klubbkvällar och bisarra sidoäventyr som inte sällan krockar med Earns liv tillsammans med sin unga dotter och hennes mamma, on-again-off again-flickvännen Van.

Det är Van som bär huvudansvaret för barnet när dess far inte tycks redo att mogna in i vuxenrollen. Medan han, Princeton-dropouten, fantiserar om en raketkarriär lik sina vänners går hon till sitt lärarjobb varje morgon och betalar räkningarna när hon kommer hem igen. Det är hon som står för stabiliteten i dotterns liv, även om Earn på många vis försöker att vara en bra pappa. I flera avseenden delar Van öde med många afrikanamerikanska kvinnor i USA, men hon är inte den stereotyp av en baby mama som vi har mött så många gånger förut. I alla fall kämpar hon för att inte vara det. "Why are you always turning me into the angry black woman?" suckar hon till Earn i ett avsnitt. 

"Atlanta" är kul, men humorn är torrare än i Glovers tidigare projekt. Den ligger ofta i kontrasten mellan drömmarna om plötslig framgång och den mediokra verklighet karaktärerna lever i.

Med smarta metoder, som lockar till både skratt och eftertanke, lyfter han de ofta bisarra konsekvenser denna kontrast får. Serien ifrågasätter bland annat vapenvåld, internethajper och hip hop-musikens inflytande på barn och unga - och i förlängningen stora frågor kring klass, sexualitet och identitet. Ibland med fördömande kritik, men oftast med ett medkännande hjärta.

Det vackra fotot, med bilder över Atlantas landskap, och det lokalt färgade soundtracket bestående av soul, R'n'B och rap förstärker den där märkliga känslan av något slags melankolisk värme, som man kan känna inför sina egna hemtrakter.