Atlantic Crossing 2020-

Är du sugen på en andra världskrigsskildring om Norge, men trött på att se norska motståndsmän kämpa i snön? Då har du hittat rätt, för i ”Atlantic Crossing” är det svängig jazz, fläckfria uniformer, idel pärlhalsband och perfekt ondulerat hår som dominerar. Med få undantag är detta en finrummens skildring, där kriget framförallt är något man hör om på radio medan man dricker cocktails i Vita Huset.

”Atlantic Crossing” följer det norska kungahuset under hela andra världskriget, från det att Norge först attackeras 1940 tills dess att kriget slutligen är över. Kungafamiljen spenderade krigstiden i exil, där kung Håkon, kronprins Olav och regeringen flydde till London. Olavs gemål, kronprinsessan Märtha, tog sig istället över Atlanten med deras tre barn, och spenderade krigstiden i Amerika.

Framförallt kretsar serien kring den relation som utvecklar sig mellan Märtha (Sofia Helin) och president Roosevelt (Kyle MacLachlan). FDR välkomnar nämligen den nödställda prinsessan med öppna armar - lite väl öppna, tycker många av dem som betraktar från sidlinjerna. Skvallermaskineriet vevar igång och detta leder förstås till problem i det kronprinsliga distansförhållandet. Samtidigt börjar den skygga Märtha inse sin politiska maktposition, och kämpar med sin rampfeber för att kunna driva Norges sak och hjälpa sina landsmän.

”Atlantic Crossing” har varit i blåsväder på grund av påstådd historieförfalskning, då historiker har gått ut och hävdat att prinsessan Märtha inte alls hade så stor politisk inverkan på skeendena som det framställs i serien. Förfalskning förschmalskning säger jag, för om det är en bra och trovärdig historia som berättas får man för min del gärna slira lite på den absoluta sanningen. (Sen bör man kanske tänka till kring hur hårt man trycker på ”inspirert av sanne hendelser” i marknadsföringen, men det är en annan historia). Problemet här är snarare att det helt enkelt inte är en tillräckligt engagerande berättelse.

Seriens uppenbara svaghet är att den är för långrandig. Må vara att man vill hålla igång de konflikter som peggats upp så att de spänner över hela serien, men de blir alldeles för utdragna och tempot stundtals så långsamt att man kan passa på att ta tvätten i väntan på nästa scen. Svårast är det att engagera sig i Märthas och Olavs (påhittade, enligt min djuplodande googlesökning) äktenskapliga fnurror på tråden. Framförallt för att kronprinsparet hanterar sitt triangeldrama med mogenheten hos ett genomsnittligt högstadiepar, där den ena tjurar och den andra envetet förnekar.

De amerikanska skådespelarna för åtminstone med sig en hel del karisma till serien. Kyle MacLachlan gör ett livfullt och förvånansvärt sorglöst porträtt av president Roosevelt, eller Franklin, som Märtha inte utan viss självgodhet kallar honom. MacLachlan är så gott som oigenkännlig i rollen, men stjäl varenda scen han är med i. Även Harriet Sansom Harris gör en härlig tolkning av Eleanor Roosevelt, med både värme och den integritet som rollen kräver.

Med de skandinaviska skådespelarna är det lite mer blandad kompott. Sofia Helin känns engagerad i rollen, men det stolpiga, obekväma manér som Märtha alltsom oftast uppvisar gör varken karaktären eller skådespelerskan några tjänster. Det är ofta svårt att känna med den stela prinsessan, och när hon är som mest pressad är det inte utan att Saga Norén, Länskrim, Malmö gör sig påmind. Det är MacLachlan som får dra det tunga lasset med att försöka få till något slags trovärdig kemi mellan de två.

Det är svårt att betygsätta ”Atlantic Crossing” för det är egentligen ingenting som är direkt dåligt med serien. Det fullkomligt skriker högbudgetproduktion om varenda bildruta, och den känns genomgående proffsigt gjord. Ändå är den inte så vidare värst rolig att följa. Möjligen om man är superintresserad av tidsperioden, men då lär man istället störa sig på historierevideringen. ”Atlantic Crossing” är ett ambitiöst projekt och det finns absolut en del fina scener och andra kvaliteter längs med vägen. Men så känns de åtta avsnitten också som en lång jäkla väg.