Bäckström 2020-

Adaptionspåsen fylld med litterära detektivnamn har återigen fått en hand instoppad i sig, ut den här gången kom lappen med ”Bäckström” skrivet. Leif GW Perssons detektiv är alltså tillbaka på svensk mark efter ett kortare misslyckat försök till internationell succé i den inte helt ologiskt betitlade FOX-serien ”Backstrom”. Den här gången syns han på TV4/C More och är spelad av allas vår Kjell Bergqvist.

När Bäckströms pojkdetektiv till granne av slump snubblar över ett olöst mord ställs de inför ett mysterium som visar sig vara både svårt och långdraget att lösa. Vid sin sida har Bergqvist ett flertal starka skådisar, bland dem Agnes Lindström Bolmgren, Linus Wahlgren, Livia Milhagen och ingen mindre än Helen Sjöholm.

Bergqvist är perfekt för rollen som Evert Bäckström, och det kommer från någon som innan detta bara lite halvt hört talas om karaktären i förbifarten. Hur han visas upp här som en krass och obrydd playboygubbe känns självklart för en skådespelare som Bergqvist. Han är Bäckström och helt klart det bästa med serien. Min önskan hade dock varit att han fick utrymme att spela upp den delen ännu mer, allt för ofta tvingas den vulgära gubben ner i en traditionell deckarfarbror som vi sett tusen gånger förr. Samma sak gäller för Bäckströms talang. Vi får det hela tiden berättat för oss att han är den bästa som finns på det han gör, men vi får aldrig riktigt se det.

 

Serien börjar i en tv-studio där Leif GW Pers… eller oj, förlåt… Evert Bäckström introduceras som rikskänd superdetektiv. Efter det spenderas dock resten av serien till att se hans stolthet utmanas. Något som såklart behövs, men att se honom briljera på det han gör innan han utmanas är för mig nödvändigt för att sedan kunna köpa motgångarna.

Seriens tillvägagångssätt att försöka komma undan mina klagomål görs i vad som nu nästan blivit en norm i alla hippa detektivserier, vi får kliva in i Bäckströms minnespalats. Vi får alltså kliva in i hans hjärna och se brotten så som han förstår dem, det är snyggt gjort visuellt men kanske inte alltid så tillfredställande utfört dramaturgiskt. Allt för ofta överges en logisk deduktion mot en orimlig koppling som gjorts från ett samtal som egentligen har med något annat att göra. Föreställ er att Timmy är försvunnen i en brunn, och istället för att hitta ledtrådar till vart han är så kommer vi istället fram till lösningen eftersom en granne har käkat lunch med Ulf Brunnberg.

 

Det är kanske inte riktigt så långsökt, men det tillvägagångsättet att lösa mysterier är inte alltid så tillfredställande. Att säsongens centrala mordmysterium dessutom känns på tok för oengagerade för att hålla intresset uppe i flera timmar är synd. Det hela känns lite som ett avsnitt av ”Sherlock” utdraget till en hel säsong.

Ibland är det riktigt svårt att sätta betyg på en serie eller film, så är fallet här. ”Bäckström” är helt och hållet en kompetent serie bestående av väl fungerande komponenter som absolut gör den underhållande nog, men samtidigt kan jag inte komma undan att storyn som berättas under säsongens gång är långt ifrån fyllig nog att täcka sex avsnitt. Den är utmärkt rollsatt, men kanske också för uppenbart rollsatt för att undanhålla kommande vändningar. Serien använder sig av en del visuella stildrag som gör att den sticker ut ur mängden i det välfyllda deckarträsket, men det används å andra sidan inte frekvent nog för att bli minnesvärt.

”Bäckström” är en serie med en lite för stor identitetskris. Om den vill vara krass och leva på kanten eller vara en mer traditionell söndagskvällsdeckare blir oklart vid seriens slut. Beslutet fattas aldrig riktigt. Att sätta ett betyg är svårt helt enkelt. För mig landar dock serien på en stark tvåa efter mycket grubblande. Med det sagt kan jag kan lätt se ett fall där ”Bäckström” med hjälp av en hetsig försvarsadvokat tippar över vågen till en trea, kanske i framtida säsonger.