Beforeigners 2019-2022

Manusförfattarna bakom ”Beforeigners” (Eilif Skodvin och Anne Bjørnstad) nådde internationell framgång med Netflix-serien ”Lilyhammer”, en småputtrig ”fish out of water”-historia där Steven van Zandts avhoppade mafioso bosatte sig i den bottenfrusna lantliga idyllen och trivdes oväntat bra. Där var det mötet mellan Sopranos-slang och töntiga lusekoftor som skulle stå för både dynamik och humor.

I ”Beforeigners” är tematiken med kulturkrockar uppskruvad till max. Utan förklaring dyker mängder av människor från tre vitt skilda historiska epoker upp i nutida Norge. De dimper ner i plurret i skenet av mystiska ljusblixtar utan att begripa vad som har hänt. Posttraumatisk stress och språkförbistring väntar, gatubilden förändras ganska drastiskt. 1800-talsdandys trängs med förhistoriska jägare och kostymnissar med headsets, vanliga hipsters kör elskootern i omvägar runt horder av brölande vikingar.

Flyktingläger sprejas ned med främlingsfientliga budskap som ”Åk hem till er egen tid!” samtidigt som jäktade stadsmänniskor som aldrig trivts med den moderna urbaniseringen i stället omfamnar samhällsförändringen och bildar föreningar på temat ”Trans-temporality” – frizoner där du kan bejaka din inre beforeigner. I själva verket har du ju aldrig känt dig hemma i ditt eget århundrade?

Den utbrände polisen Lars Halaand (Nicolai Cleve Broch) paras ihop med nyrekryteringen Alfhildr Enginsdottir (Krista Kosonen), en hetlevrad sköldmö som trivdes utmärkt med att slakta kristna och bränna kors när det begav sig för sisådär 1000 år sedan. Alfhildr är uppenbarligen tillräckligt välassimilerad för att ha krossat klassbarriären och klarat av polisskolan, men står fortfarande i så nära förbindelse med naturen att hon använder mossbitar som menstruationsskydd. Hon betraktas som en inkvoterad omslagsflicka av sina kollegor men motbevisar så klart hela bunten med sin duglighet.

Huvudpersonen Lars är beroende av en sorts narkotikaklassade ögondroppar och vill ge sin rebelliska tonårsdotter en mer liberal uppfostran än vad hans konfliktsökande exfru går med på. Han är inledningsvis inte alls förtjust i tanken på att behöva ha en beforeigner som partner. Men buddy cop-genren ska naturligtvis också införlivas gradvis.

Låter det småroligt? Eller som en övertydlig allegori över flyktingströmmar och ett alltmer polariserat samhällsklimat? ”Beforeigners” är både och. Detaljerna fungerar bättre än helheten, och själva grundpremissen, världsbygget, utklassar den diffusa kriminalgåta som handlingen lätt pliktskyldigt kretsar kring. Regi och foto håller i bästa fall alldaglig klass, och Norges första HBO-satsning känns tråkigt nog mindre påkostad än vad den rimligtvis är. Ena stunden rycks man med i en finurlig sidohistoria – vikingahövdingen som var en fruktad erövrare i sin egen tid men nu har tappat minnet och försörjer sig som cykelutbud har många roliga poänger– för att i nästa beklaga det uppenbara faktum att serieskaparna inte riktigt verkar veta vad de ska göra av alla fantasifulla uppslag.

Den första säsongen är märkligt kort, och Eilif Skodvin och Anne Bjørnstad förtjänar under alla omständigheter mer än sex avsnitt för att visa om ”Beforeigners” kan utvecklas till något mer än en underhållande pitch. Frågan är om den kräsna HBO-publiken kommer att känna likadant.