Biohackers 2020-2021

Mia Akerlund (Luna Wedler) är en utåtriktad tjej som ska börja studera medicin vid universitetet i staden Freiburg. Hon flyttar in i ett kollektiv tillsammans med tre minst sagt intressanta rumskamrater och inleder snabbt en relation med medstudenten Jasper (Adrian Julius Tillmann). Denne arbetar även för den maktfulla professorn Lorenz (Jessica Schwarz), som Mia gör allt i sin makt för att imponera på.

Innan Mia för första gången går in på universitetet läser hon en text på en närliggande byggnad: “I sanningen finns friheten”. Vi ska dock snart få veta att det vi just nu ser är långt ifrån en sanning, och att Mia inte är vem hon utger sig att vara till de omkring sig. Hon har en del trauma i bagaget, och är inte enbart i Freiburg i syftet att studera - utan för att ta reda på sanning och få rättvisa. Lorenz verkar snarare vara en fiende än en förebild, och kanske är hennes förhållande till Jasper inte baserat på genuina känslor trots allt.

Upplägget liknar något vi känner igen från flera tidigare fall, men som än blir väldigt effektivt när det handlar om viljan att kolla vidare. I öppningsscenen kastas vi rakt in i en intensiv situation (inget mindre än ett virusutbrott på ett tåg), vars omständigheter vi inte förstår mycket av, för att sedan tas tillbaka två veckor i tiden och fortsätta därifrån. I varje avsnitt får vi återvända till händelsen på tåget, med lite mer information än förra gången. 

“Biohackers” växer något i takt med att fler saker utvecklas och uppenbarar sig i storyn, tillsammans med ovanstående som hjälper till med drivet. Däremot finns det tyvärr saker som minskar en del av intresset, och detta ligger en del hos manuset och karaktärerna. De flesta av personerna vi möter känns som karikatyrer utan särskilt mycket djup, vilket resulterar i att man inte lyckas bli engagerad nog för att verkligen bry sig om deras öden. 

På samma gång upplevs mycket av dialogen som ointressant och förutsägbar, vilket även kan sägas om de sidor av serien som kopplas till ungdomsdrama-genren. Vid sidan av biologin lever våra karaktärer nämligen livet som många andra unga, med fester, spännande droger, sociala medier och romantik. Viljan att skildra något originellt verkar inte ha varit lika närvarande här, vilket helt enkelt gör att dessa delar bitvis känns något trista. 

Å andra sidan är serien onekligen snygg att titta på. Fotot och ljuset fångar omgivningen på vackra sätt och håller en ton som genomgående känns passande, både i nutid och tillbakablickar. Flera science fiction-liknande inslag är även till en estetisk fördel, och variationen när det kommer till sceneri skapar en atmosfär som känns framtida och nutida på samma gång.

När det kommer till just science fiction-elementen försöker men inte att imponera med några storslagna grejer, utan dessa kommer i mer sparsamma och nedtonade former, vilket kan vara en fördel. Dessutom används de på ett varierat sätt i handlingen. En avancerad och farlig form av genmanipulation ligger grund för den allvarliga huvudkonflikten, medan personliga experiment från vissa karaktärer används mer i comic relief-syfte. Hur pass trovärdiga saker och ting egentligen är ska jag personligen undvika att svara på, utan det är upp till de mer kunniga tittarna att avgöra. 

Sammantaget är “Biohackers” en binge-vänlig serie med somliga underhållande element, som du enkelt kan se och ta in på en och samma dag. Storyn är i grunden intressant och det biomedicinska fokuset ger en viss originalitet, och kan säkert vara extra spännande för de som är har ett specialintresse för ämnet. Däremot känns andra parter av berättelsen inte särskilt speciella eller engagerande, och gör därför serien mycket mindre unik än vad den kanske hade kunnat bli.