Björnstad 2020

“Vi har inte ett skit gemensamt”, säger den nyinflyttade tonårstjejen Maya (Miriam Ingrid) till den populära hockeykillen Kevin (Oliver Dufåker). Från början var det ungefär så jag själv gentemot de flesta karaktärerna i “Björnstad”, men detta skulle inte stoppa serien från att under sina fem avsnitt skapa skapa ett starkt engagemang och väcka en rad olika känslor.

“Björnstad” är baserad på första boken i en serie av Fredrik Backman, där handlingen tar med oss till en liten, norrländsk stad med samma namn som titeln. Peter (Ulf Stenberg), en före detta elithockeyspelare med rötterna i Björnstad, har precis flyttat tillbaka med sin familj efter en tragedi. Som en del av nystarten ska han bli huvudtränare för stadens juniorlagets, med det viktiga ansvaret att driva dem till en efterlängtad framgång och sätta Björnstads namn på kartan. 

Ett sexualbrott på en fest ska däremot röra upp kaos i den lilla staden. Efter detta har inte bara en ung tjej fått ett djupt trauma, utan sanningen hotar även att stoppa det stora drömmarna om lagets framgång. En hel del relationer sätts på spel, och i samhället uppstår såväl manipulation och utpressning som skuldbeläggning och försök att tysta ner de röster som egentligen borde få höras. Det hela är i högsta grad frustrerande att följa, och ännu värre blir det med vetskapen att det som sker är långt ifrån ovanligt i vår verklighet. 

Att hela samhällets framtidshopp hänger på några tonårspojkars samvete är redan ett rätt tungt faktum, men det är inte den enda pressen som är närvarande. I hockeylokalerna skjuter testosteronnivåerna i taket och machokulturen är av hög närvaro, men det är tydligt att det är en fasad som många känner ett tvång att gömma sig bakom. Självklart räcker inte detta för att ursäkta vissa av karaktärernas handlingar, men det sätter igång reflektioner över hur det hade sett ut om dessa personer inte hade känt sig så tvungna att förhålla sig till normen. Och när någon väl går emot eller ifrågasätter dem är det upplyftande och berörande att se. 

Under avsnittens gång är det alltså en hel del teman som får se ljuset, både genom den centrala handlingen och intressanta och viktiga sidospår. Alltsammans sker dessutom inramat av iskalla vinterlandskap, som även dem får sin betydelse. Dels passar det den tunga handlingen, och dels upplevs de omringande skogarna som en representation av den isolering som flera av karaktärerna tycks känna. 

Som nämnt uppstår det ett brett spektrum av känslor även från tittarens sida. Målskott i hockeymatcherna ger adrenalin och glädje även till den annars inte alls sportintresserade, samtidigt som flera av invånarnas agerande ofta får blodet att koka av ilska. Inte heller är det enkelt att förutspå när detta ska ske, utan det kan vara till följd av såväl mindre detaljer som betydande nyckelscener.

Även om både tempot och känslolägena ständigt växlar finns det nästan alltid en underliggande spänning, och dramatiken håller i sig in i de sista minuterna. I slutändan knyts berättelsen delvis ihop på ett snyggt sätt, men samtidigt finns vissa lösa trådar kvar. Dels med sidointriger som låter hängas i luften, och dels personer som definitivt borde ha fått större konsekvenser för sina handlingar, vilket trots sin realism lämnar viss irritation. Med andra ord är en uppföljare inte ovälkommen. 

Med sin ishockey-centrala handling kan “Björnstad” kanske uppfattas som något för en mer nischad publik, men så är det definitivt inte. Genom att växla mellan att vara upplyftande och otroligt upprörande skapar den inte bara en berättelse som är engagerande att följa, men även något som som skapar reflektioner över sådant som vi alla borde ifrågasätta och förfäras över.