Blå ögon 2014-2015

Nej, det är ingen svensk ”Borgen”, ”Vita huset” eller ”House of Cards” vi har att göra med, men ”Blå ögon” står på egna ben även om det är en kvalitetsskillnad på många punkter mot nämnda serier. Serien har något visst som gjort den till en darling hos tittarna och i viss mån även hos kritikerna. Under vintern har serien blivit uppmärksammad för att den känns som en spegling (om än något förstärkt) av vårt samhälle. Serien lanserades som en nödvändig storsatsning på att spegla Sveriges politiska utveckling, med ett lätt igenkännligt främlingsfientligt parti i centrum. Den har blivit anmäld till Granskningsnämnden flera gånger och det är inte konstigt att den provocerar och engagerar.

Serien utspelar sig i valtider och består av tre spår som vävs ihop. I centrum står Elin Hammar, spelad av Louise Peterhoff, som arbetar på regeringskansliet och upptäcker oegentligheter som hon börjar undersöka. Vid sidan skakas landet av terrordåd utförda av den högerextremistiska terrorgruppen Veritas och i riksdagen sitter det främlingsfientliga Trygghetspartiet som går framåt i valrörelsen. Alla tre delarna håller, både var för sig och tillsammans, även om den del som utspelar sig på regeringskansliet är alldeles för sömnig och inte har den nerv som många andra politiska konspirationsserier/filmer har.

Serien känns som en kommentar till valet trots att serien spelades in innan valresultat kom. Det är en jobbig och deprimerande serie att följa eftersom den är så verklighetsnära. Ingenting känns mer aktuellt och samtida på tv än vad ”Blå ögon” gör och det är därför svårt att avfärda den som fiktion och spänningsunderhållning. Parallellt med att serien har sänts har Paris skakats av terrordåd och i Sverige har moskéer brunnit och hakkors målats på byggnader.

Kjell Wilhelmsen spelar trygghetspartisten Olle Nordlöf och är helt klart seriens starkaste karaktär. Det hade varit lätt för manusförfattarna att göra Olle till en främlingsfientlig pappfigur som både är elak och korkad men han är en väl sammansatt och komplicerad karaktär. Likaså är Anna Bjelkerud trovärdig som ensamstående mamman Annika Nilsson som sliter inom äldrevården och engagerar sig lokalt för Trygghetspartiet i Uddevalla. Det är snarare hennes vilja till gemenskap och hennes bittra syn på sitt eget liv än hennes hat mot invandrare som driver henne inom politiken.

Adam Lundgrens och Eric Johanssons terrorister, Mattias respektive Gustav, står i centrum för den högerextrema gruppen och är också mycket nyanserat skrivna och spelade. Det går att tro på dem som riktiga människor, de blir så mycket mer än två figurer i en tv-serie. Att Lundgren är en skådespelare med bredd har han verkligen bekräftat i sina tre senaste stora roller inom film och TV; homosexuellt Jehovas vittne i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, popsnöret Pål/Håkan i ”Känn ingen sorg” och nu senast som empatilös och råbarkat monster.

Serien är fylld av stora roller och allas perspektiv ska berättas vilket gör att vissa berättelser inte fördjupas tillräckligt. Jag tänker särskilt på Sofia (Karin Franz Körlof) som går från sörjande dotter till terrorist på nolltid utan någon vidare djup analys. Skådespeleriet är ojämnt och dialogen likaså, många gånger blir det alldeles för övertydligt när personerna säger och agerar precis som man tror att de ska göra. Manuset hade behövt mer subtila finesser och dessutom mindre vältrande i otaliga våldsscener för att den skulle nå högre betyg.

Med tanke på hur det ser ut i Sverige och övriga Europa så känns ämnet med högerextremism och främlingsfientlighet rätt i tiden. ”Fröken Frimans krig”, en annan populär SVT-serie på senare år, berättade om en del av vårt lands historia medan ”Blå ögon” berättar om vår samtid. Det är synd att genomförandet inte höll hela vägen men en serie som både är relevant och lockar miljonpublik med sin spänningsunderhållning är alltid mer än välkommen.