Boardwalk Empire 2010-2014

"You can't be half a gangster" är en av de taglines som på perfekt vis inkapslar seriens essens. Detta lär sig politikern Enoch "Nucky" Thompson väldigt snabbt när han med inte alltid lagliga metoder roffar åt sig mer och mer makt i amerikanska Atlantic City på 1920-talet. I sina allt mer dunkla affärer kommer han i kontakt med mytomspunna figurer som Al Capone (Stephen Graham), Arnold Rothstein (Michael Stuhlbarg) och Lucky Luciano (Vincent Piazza). Insatserna är konstant massiva och Nucky vet aldrig riktigt vem han kan lita på då alla jobbar utifrån sina egna intressen först och främst, vilket gör att spelplanen han försöker kontrollera förändras väldigt snabbt. Skillnaden mellan framgångsrik politiker och gangster var hårfin under den här tidsperioden, något som blir tydligare för varje avsnitt.

Likt "Gudfadern"-trilogin (eller i alla fall de första två filmerna) är "Boardwalk Empire" en gangsterkrönika som inte ser några gränser. Det enorma manusarbete - med Winter i spetsen - som ligger till grund för den här serien går knappt att greppa, då lagren aldrig tycks ta slut. När man tror att man har kommit ända ner till en karaktärs skelett introduceras en helt ny infallsvinkel som alltid känns välmotiverad och trovärdig. När serien tycks nå en återvändsgränd öppnas alltid nya spännande dörrar. Det blir verkligen aldrig krystat eller svårköpt heller, vilket är fruktansvärt imponerande. Med den här typen av historia måste det vara lätt att ta det några steg för långt, men det gör man aldrig. Långsamt, återhållsamt och konsekvent bygger Winter sitt narrativa imperium, och han levererar mästerlig TV.

Martin Scorsese är också en bidragande faktor till varför serien är så kopiöst bra, eftersom hans vakande perfektionistiska executive producer-öga känns av i varje avsnitt. Det var ett genialiskt drag att låta "Marty" regissera piloten, då han i allra högsta grad fick vara med och sätta visuell och berättarmässig prägel på serien. De efterföljande regissörerna och producenterna har sedan emulerat hans rika stil och även utvecklat den vidare till något som i varje ny säsong känns fräscht. Arbetet med kostym, scenografi och foto är sannerligen storstilat och man kan verkligen dofta den olagliga whiskeyn, de slocknande cigarrerna och de rykande gevärspiporna. Man är där helt enkelt, man befinner sig i Atlantic City på 1920-talet och vill inte därifrån, tidskänslan är magnifik.

Som grädde på moset har vi skådespelarna som imponerar mer och mer för varje magisk minut som passerar. Jag tycker oftast det är birollerna som man fastnar mest för i just serier, men här är det verkligen Steve Buscemi som hela tiden visar varför han är perfekt i huvudrollen. Hans röst, hållning och kroppsspråk är som gjutet för Nucky, och man köper att han är den mest fruktade mannen i stan trots sitt ringa yttre. Han är inte fysiskt hotfull, utan istället direkt psykiskt skräckinjagande. Detsamma kan sägas om Michael Stuhlbarg, som är smått metafysiskt bra han också. När scener dyker upp där både Thompson och Rothstein medverkar tuggar man nästan fradga av lycka. Resten av casten är också lysande, med sköna prestationer från bland andra Bobby Cannavale, Michael K. Williams, Michael Shannon, Kelly MacDonald, Shea Whigham, Jack Huston, Gretchen Mol och Michael Pitt.

Att se "Boardwalk Empire" känns ofta lite som att läsa ett stort, uppslukande och klassiskt litterärt verk. Man är fast, man är investerad, man är såld. Detta på grund av att man lär känna den här världen och dess färgstarka karaktärer väldigt intimt. I allt från förtextsekvensen till musiken bjuds det på ren fulländning i nästintill vartenda avsnitt. Så dra igång den här serien och låt dig transporteras till en allt annat än moraliskt enkel era. Det är spännande här, på boardwalken.