Boys 2015

Av trailern att döma är det en fånig serie med illa skriven dialog och haltande skådespeleri vi ska bevittna. Och visst, de första två avsnitten gör inte så mycket för att bevisa motsatsen, platta scener avlöser varandra och det känns minst sagt ytligt. Men det här är en serie som är värd så mycket mer än en hårt raljerande ton för den växer avsnitt efter avsnitt. Att tro att man ska förstå en series hela intention och stilnivå efter bara några minuter är orättvist och oprofessionellt mot skaparna bakom. 

”Boys” sänds i 15 minuters-avsnitt på SVT Play och kretsar kring söderhipsterkillarna Victor och Leo, i 25-års åldern, som flyttar ihop i en liten andrahandslya. Victor hoppar i första scenen av Handels och väljer bort en trygg karriär framför musiken, som han så länge har velat satsa på, tillsammans med Leo. I sin hemmastudio spelar de in vackra, lågmälda synthlåtar om sex och kärlek och när de inte sysslar med musiken jämför de snoppar i badkaret, byter kalsonger med varandra, snackar känslor, överanalyserar sms och klubbar. 

Adam Pålsson och Armand Mirpour (son till komikern Zinat Pirzadeh) är klockrena som Victor respektive Leo, och eftersom de båda har varsitt ben i musiken och filmen är de trovärdiga oavsett om de sjunger eller pratar. Pålsson har i flera roller tidigare visat att han är en skådespelare som har nära till sina känslor och hans karaktär går det verkligen att identifiera sig med. Oavsett om du är kille eller tjej. För just det är denna serie riktigt bra på, att visa att problem och personlighet inte har något med kön att göra utan det könsstereotypa är snarare fruktansvärt förlegat. Mirpour, som framförallt är känd för sin musik och sina modelluppdrag, är verkligen klippt och skuren för rollen som den mystiska hipstern som har börjat ifrågasätta sin stora porrkonsumtion och vill prata om genus och jämställdhet i var och varannan mening. 

Serier och filmer om män och manlig vänskap är inte direkt något nytt, tvärtom. Att diskutera mansrollen känns inte heller särskilt nytt och unikt. Vissa scener i de första avsnitten känns krystade, exempelvis när det ska snackas feminism, men i mitten av seriens gång (sammanlagt åtta avsnitt) blir dialogen trovärdig och karaktärerna mänskliga och då känns serien helt plötsligt välkommen. Det blir en skön och viktig motvikt till andra ”manliga” serier som ”Entourage” och ”2 1/2 män”. Den är däremot långtifrån på samma nivå som ”Våra vänners liv” som var oerhört rolig och lyckades undersöka manlighet på ett komplexare sätt. Men det här är inte dåligt för det. ”Boys” lyckas skildra mjuka och känsliga killar och är en riktig samtidsserie liknande ”Girls” (inga liknelser för övrigt). 

Även om det är killarna som är i centrum är det kvinnorna i serien som är de coola och modiga vilket gör att de blir så mycket mer än bara killarnas kärleksintressen. Castingen av Nour El Refai som Alice är inte perfekt men hon lyckas ändå efter seriens gång få bukt med sin roll. Josefin Ljungmans scener med Mirpour är några av seriens bästa, de har en otrolig kemi och hennes Lovisa är lätt att känna igen hos både sig själv och vänner. Men den som briljerar mer än alla andra är Nanna Blondell och hennes Ellie. Ellie jobbar som bokare på klubben Trädgården, där Victor och Leo försöker få en spelning, och hon är cool, sexuellt frigjord och frispråkig. Hon konfronterar killarna om manlighet, kvinnlighet och sex och omkullkastar deras tankar. Blondell, som fick sitt genombrott i ”Andra Avenyn”, har de senaste åren synts i polisdeckare, ”Äkta människor”, och på Dramaten. Hon är en elektrisk skådespelare som har ”det” och tar över de scener hon är med i. En annan som förgyller rollistan är ingen mindre än Matias Varela som dj:n Christian Basse och han står för den lilla humor som finns i serien.

En del av kritiken har handlat om att serien bara speglar vita män med medelklassprivilegier men jag köper inte det. Det är en lyckad blandning av mångkultur och kvinnor och män i rollistan. Och även om det är en innerstadscentrering (de besöker hippa klubbar i stan som Trädgården och F12 och bor på häftiga adresser) är allt bara yta, bakom fasaden lånas det pengar av mamma och en förstahandslägenhet är inte direkt en självklarhet.

Huvudmålgruppen för serien ska vara 15 till 25 och det är nog där orsaken till kritikernas hat ligger. Om du är 30-40+ är det lättast att såga för det här är en serie som är sjukt pinsam i sin träffsäkerhet, men det är lätt att missa igenkänningsfaktorn och bara se pinsamheten om man känner sig omsprungen. Omsprungen av vackra, pretentiösa unga män och kvinnor som tror att att de ska ta över världen.