Britannia 2018-2021

År 43 återvänder Romarna under ledning av den beryktade general Aulus till det brittiska fastlandet för att en gång för alla vinna över Kelterna. Samtidigt pågår krig mellan de rivaliserande klanerna i området, vilket noga övervakas av de allseende och mystiska druiderna med makt över liv och död.

Det finns en uppsjö av potentiellt intressanta karaktärer och jag uppskattar mängden starka kvinnor i täten. Intrigen, eller låt säga intrigerna, är dessutom vid en första anblick spännande och fulla av dramatik. Det handlar om hämnd och svartsjuka, gammalt groll och maktlystnad, men tyvärr mest på ytan, visar det sig snart. 


Genom att direkt hoppa in konflikternas kärna utan att presentera de separata delarna eller aktörerna, får jag aldrig chansen att lära känna någon på riktigt och förstår därför heller inte deras motiv och kan ej känna med dem. Visst är vissa karaktärer tydligt mer behjärtansvärda och lättare att sympatisera med, men det räcker inte för att väcka ett äkta engagemang.

Det finns flera riktigt bra skådisar inblandat i detta, vilket lurar mig att tro att jag trots allt väntar på något gott. David Morrissey, Kelly Reilly, Nikolaj Lie Kaas och inte minst unga Eleanor Worthington-Cox gör samtliga bra ifrån sig, men alldeles för ofta blir det plågsamt tydligt att manuset inte håller samma klass. Den haltande dialogen och malplacerade humorn är på sina håll närmast pinsam, och vissa händelseutvecklingar andas sådan banalitet att jag stundvis blir generad.

”Britannia” är en slarvig röra, löst baserad på historiska företeelser och sagor. Den strävar inte efter att vara verkligheten trogen eller att korrekt återge det som någon gång har hänt, varför jag heller inte störs nämnvärt av felaktigheter som radas upp eller det fullständigt orimliga faktum att alla pratar engelska. Problemet är snarare att den inte riktigt själv vet vilken fot den ska stå på. Serien innehåller lite av allt, men inte tillräckligt av något. Humorn är plump och våldet brutalt, däremellan finns en antydan om slapphänt romantik och lite löst sex, men inget som egentligen övertygar.

Det finns verkligen mycket som jag inte gillar med denna serie, men jag har samtidigt konstigt nog inte tråkigt när jag ser den. Det är ett ganska schysst tempo, så det rullar på, medan jag i min enfald hoppas på att något mer ska hända. Det gör det inte, men när jag inser det är samtliga av seriens nio avsnitt redan slut i en icke tillfredställande och forcerad antiklimax. Så, ja, vad ska man säga. Lurad på konfekten absolut, men lite lojt underhållen under tiden.

”Britannia” vill på många sätt vara en ny ”Game of Thrones”, ”Rome” eller ”Vikings” och hade kanske också kunnat vara det om den inte försökte så mycket. Nu tar serien sats, hoppar, men landar nästan omgående rakt på näsan, varje gång den precis kommit upp en bit. 


I slutändan blir detta inte till annat än en stökig, ofokuserad och salig soppa med alldeles för många ingredienser. Jag vet inte om det beror på en kombination av missriktad ambition och egentligen ganska ihåliga idéer eller om det finns någon annan anledning som gör att det inte funkar. Men funkar, det gör det helt enkelt inte.