Bröllop, begravning & dop 2019-2020

Jodå, visst är det det ”Änglagård”-duon regissören Colin Nutley och skådespelerskan Helena Bergström som är tillbaka med ett nytt projekt, denna gång i miniserieformat. Bergström innehar som vanligt huvudrollen, och fungerar även som en sorts narrator serien igenom, då hon bryter fjärde väggen och talar direkt till oss i publiken under de återkommande inklippta intervjuliknande segmenten. Det blir som en sorts dagbokseffekt, där hon pratar om hur hon upplever händelseförloppet.

Produktionen inkluderar även parets dotter Molly, också dotter i serien, men här heter hon Meja och berättelsen börjar med att hon ska gifta sig med Sunny (Angelika Prick). Kring de båda brudarna har samlats ett brett persongalleri av familjemedlemmar, spelade av folkkära namn som Maria Lundqvist, Philip Zandén, Johan H:son Kjellgren, Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Peter Harryson, Andreas T Olsson, Josette Bushell-Mingo och Alexander Karim.

Men den egentliga berättelsen är Graces (Bergströms karaktär), som i bröllopsyran råkar dricka lite för mycket och ha lite väl roligt med Sunnys pappa (Zandén), ett möte som får digra konsekvenser. Grace är 51 år, så resultatet är lika oväntat som mirakulöst (men så heter hon ju Grace också, som i nåd, ynnest, ja, ni fattar, ett namn som för övrigt serien igenom uttalas med rullande engelskt ”r”).

Konceptet är både intressant och relevant, men serien som helhet lämnar i mitt tycke en del att önska. Normalt brukar ju berättelser leda fram till något sorts klimax, men här börjar det argt redan från början när mor och dotter skriker och svär så de blir röda i ansiktet i gemensam attack mot pappan, som är sen till dotterns bröllop. Därefter stannar nivån på jämnarghet i princip fram till slutet, vilket gör att serien aldrig riktigt lyfter.

Sedan tycker jag kanske inte riktigt heller att det finns drama nog i berättelsen för att rättfärdiga alla dessa känslostormar. Visst, det är stora mänskliga livsfrågor som behandlas, men de presenteras mer som överraskande vändningar i en såpopera, än utforskas på djupet. De dunkla familjehemligheterna öppnar upp för starka scener, men lyckas inte helt tillfredsställande binda ihop helheten till ett trovärdigt paket... Nutleys regissörsstil kom ju helt och fullt till sin rätt i den älskade svenska filmklassikern ”Änglagård”, där han höll upp ett godmodigt förstoringsglas på svensk småstadsmentalitet med mycket värme, lättsamhet och underfundig humor. Här har humorn ersatts med ilska, gråt och melodrama, förstärkt av sentimental stråkmusik igenom samtliga avsnitt.

Men det sagt, så fick vissa i rollistan mer att bita i än andra. Maria Lundqvist levererar som alltid, och lämnar stort avtryck. Filmfotot i de inklippta naturbilderna är gudomligt. Och musiken är vacker, måste erkännas - ”Uti vår hage” spelas som en röd tråd igenom serien. ”Bröllop, begravning och dop” är inte någon av de inblandades bästa verk, men serien har visst underhållningsvärde och ger om inte annat ett tillfälle att spendera lite tid med så många av våra folkkära skådisar.