Castle Rock 2018-2019

Hulu-serien, som i Sverige sänds på HBO Nordic, har hämtat inspiration från skräckförfattaren Stephen Kings universum, men är skapad av Sam Shaw och Dustin Thomason (som tillsammans tidigare gjort den nedlagda krigsdramaserien ”Manhattan” – kritikerrosad, men sviken av publiken). King själv är exekutiv producent. Precis som i de flesta av hans böcker utspelar sig berättelsen i ett fiktivt Maine, närmare bestämt i staden som har gett serien dess namn: Castle Rock (som för första gången dök upp i Kings berättande i romanen ”Död zon” från 1979). En liten stad, med en historia av ovanligt många mord.

 

”Castle Rock” bjussar på många påskägg till Stephen King-fansen. Introt bläddrar i sidor ur ”Staden som försvann”, ”Varsel”, ”Den gröna milen” och under själva avsnitten ser vi tidningsurklipp om en ”galen hund” som ”rusar genom staden” (en referens till den rabiessmittade Cujo) och möter maskbärande barn som under något slags märkligt rådmöte påminner om de otäcka ungarna i ”Majsens barn”. Man behöver dock verkligen inte vara ett King-fan för att avnjuta serien.

 

Man behöver inte heller vara ett skräckfan för att avnjuta serien. Den är aldrig superläskig, utan mer milt otäck. Tittarna utsätts för få riktigt obehagliga överraskningar och behöver aldrig sätta andan i halsen, men den creepy stämningen har en i sitt grepp. Serieskaparna har verkligen fått till den kusliga atmosfären. Den värld de har skapat för – med sina tidsresor, krockande världar och mystik i mötet mellan vetenskap och vidskepelse – ofta tankarna till en av mina favoritserier, ”Lost”. Så var ju också "Lost"-skaparna major Stephen King-fans.

 

Karaktärerna är tyvärr inte lika välutvecklade. Även om ansatser till spännande porträtt finns där. Utöver Bill Skarsgårds namnlösa yngling – som av vissa påstås vara djävulen själv – blir man kanske särskilt nyfiken på den nervdarriga fastighetsmäklaren Molly Strand, spelad av Melanie Lynskey. Och, på tal om ”Lost”: fängelsechefen Dale Lacy som spelas av Terry O'Quinn, mer igenkänd som John Locke – en av de mest komplexa och intressanta karaktärerna i tv-historien.

 

Vem huvudkaraktären Henry Deaver, advokaten som spelas av André Holland, är förblir i mångt och mycket oklart, vilket visserligen ingår i grundploten. Serien inleds med att han kallas tillbaka till sin hemstad efter att många år tidigare lämnat Castle Rock till följd av en traumatisk händelse i barndomen. I en avstängd avdelning av Shawshank State Penitentiary har personalen upptäckt att en fånge (Skarsgård) suttit isolerad en lång tid, undangömd av den tidigare fängelsechefen. I förhör har fången bara ett namn att yttra: Henry Deaver.

 

Att åter vara hemma är omskakande för Henry. Ömsom trevande, ömsom ilande, utforskar han gamla minnen och nya intryck. Men desto mer information han får, ju mer förvirrad blir han. Han försöker att lägga något slags pussel, utan att veta vad motivet är. När det sista av 10 avsnitt är över har bara några få bitar låsts fast i varandra.

 

Den första säsongen hade gärna fått innehålla några delar till. När den är över är känslan knappast att man just varit på en sjuhelvetes resa, snarare att man precis var på väg att ge sig ut på en. Vilket visserligen bådar gott inför säsong två.

 

”Castle Rock” har potential att utvecklas till en riktig höjdarserie. Det finns också viss risk att den, likt ”Lost”, slutar i en enda ogenomtänkt, tilltrasslad röra. Låt oss hoppas att serieskaparna har en plan för den invecklade och hittills mycket fängslande intrigen.