Catch-22 2019

Jag måste erkänna att fastän jag så ofta använder mig av uttrycket ”Catch-22”, eller ”Moment 22” som det heter på svenska, har jag inte läst den berömda boken som myntat frasen. Därför var det med extra förväntan jag bänkade mig framför den George Clooney-producerade miniserien för att äntligen få reda på bakgrundshistorien.

Serien är alltså baserad på Joseph Hellers roman från 1961 som handlar om den uppfinningsrike kanaljen Yossarian, kallad Yo-Yo (Christopher Abbott), som på olika sätt försöker komma undan sin plikt som bombare i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget. Ju mer han ser av krigets fasor ju mer intensivt vill han därifrån, men det är en omöjlig kamp eftersom hans överordnade om och om igen fortsätter att öka på antalet uppdrag som soldaterna måste flyga för att fullgöra sina kontrakt innan de kan bli hemskickade.

I stället besöker Yo-Yo sjukstugan för att försöka komma undan på grund av mental ohälsa men Doc Daneeka (Grant Heslov) förklar att det är omöjligt. Catch-22 är ett byråkratisk begrepp som i runda ordalag går ut på att om man villigt går med på att flyga livsfarliga stridsuppdrag utan oro för den egna säkerheten kan man anses vara vansinnig, men man slipper inte ifrån dem om man inte ber om det. Ber man om det däremot är det bevis på sunt förnuft och därmed kan man inte åberopa vansinne som skäl, vilket gör det omöjligt att bli befriad från sina uppdrag. Det går inte att vinna helt, enkelt. Cirkeln är sluten.

Hela berättelsen är konstruerad som en destruktiv, nedåtgående cirkel eller spiral. Yo-Yo sitter på en klippa och tittar ut över Medelhavet, han hoppar i vattnet (snygga klipp), han flyger på bombraider, han räknar ner antalet uppdrag han har kvar innan han får åka hem bara för att få höra att kvoten ökats på så antalet uppdrag åkt upp igen. Ju mer han försöker sig på olika stategier för att komma undan flygningarna, ju värre effekter får det på hans omgivning och ju mer desillusionerad blir han.

”Catch-22” är en underhållande satir med mörka undertoner. Jag vet som sagt inte hur trogen serien är boken, men känslan jag får är av en brittisk komedi i amerikansk regi. Heller var amerikan men boken blev snabbt en bestseller i England och man förstår hur scener som är småroliga i serien skulle kunna vara ont-i-magen-roliga i bokform (eller i brittisk regi) bara genom hur de är konstruerade.

 

Exempel: Ett av Yo-Yos desperata försök att undkomma flygningarna är att smita in i kartrummet och helt sonika flytta på märkningen som visar vilka landområden som är besegrade. Bombturen över Bologna blir därmed inställd eftersom kartan visar att de allierade redan intagit staden, även om ingen riktigt förstår hur det kan ha gått till, och över natten dessutom. Major de Coverley (Hugh Laurie) beställer fram en bil och åker dit för att inspektera, men ser en tysk nazistflagga hänga framför en byggnad som han vill säkra till sina mannar. Han spatserar fram och rycker ner den, för att sedan gå in och se sig omkring...

Serien är mycket snyggt filmad i en färgpalett som påminner om de gamla filmstjärnekorten från 50-talet; utfrätta högkontrasterande beige-brun-amber-magenta-toner med blekgröna, turkosa och blå accentfärger. Abbott gör ett fint porträtt av Yo-Yo, och Daniel David Stewart syns i en minnesvärd roll som den ultra-kapitalistiske Milo, som från sin position som köksansvarig lyckas skapa ett imperium av att importera och distribuera mat till soldaterna genom ett neutralt samarbete med motståndarsidan. Clooneys Scheisskopf för tankarna till de bröderna Coen-karaktärer typ Everett i ”O Brother, Where Art Thou?” vi så förknippar honom med, och han regisserar även själv ett par av avsnitten.

”Catch-22” är en antikrigssatir, så poängen är att låta de olika karaktärerna hamna i situationer som illustrerar krigets absurditeter och det tycker jag serien lyckas bra med. Vi känner med Yo-Yo som personifierar den lilla människans hopplösa kamp, fångad i byråkratins ologiska och obönhörliga maskineri. Medan de första avsnitten har en gammaldags, ofarlig charm liknande den man finner i Agatha Christie-filmatiseringar, men med ett snabbt framåtdriv ackompanjerade av muntra jazztoner, får det underliggande allvaret större utrymme allt eftersom. Andra världskriget och dess specifika plats i historien må vara överspelad, men serien efterlämnar många funderingar kring moral och överlevnad som alltid kommer vara aktuella.