Catherine the Great 2019

Ett väldigt dramatiskt och bildskönt intro sätter förväntningarna högt. Associationerna går till serier som ”Marco Polo” och ”Game of Thrones” och HBO har kastat pengar på allt i denna röd-grön-tonade ryska saga utom manuset. För den är förföriskt vacker och spelar med samma kontraster som i ”From Hell”. Visuellt är jag ständigt hänförd över pälsarna, guldet, diamanterna, de levande ljusen och de karga slagfälten. Det är en ren orgie i välkomponerat foto, skräddarsydda kostymer och 1700-tals arkitektur som stillar alla ytliga lustar. Extravagant, flamboyant och lyxigt – som en blodig Kobebiff dekorerad med lövtunna, picklade rödbetsskivor och spröda kvistar av vintegröna. Fast att HBO vet hur man producerar snygga serier har de redan bevisat. Och efter miniseriens fyra avsnitt är jag fortfarande hungrig.

 

Miniserier är annars ett koncept som jag uppskattar och kostymdramer en personlig favorit trots att jag var en av dem som somnade på historielektionerna i skolan. Jag är också öppen för fritt experimenterande med historien för att stilistiskt kunna maximera upplevelsen. ”Marie Antoinette” med sin rockmusik var exempelvis för mig välkommet, likaså den moderna touchen på kostymerna i ”Reign”. ”Catherine the Great” håller på sin realism och följer kronologiskt sin wikpedia-artikel, med extra fokus på hennes kärleksrelation till Grigorji Potemkin.

 

Dilemmat är inte att kärlek får en central roll i dramatiseringen av Katarina den storas liv, utan hur. Katarina den stora som krigade mot turkarna, hade minst 12 älskare och en man, skrev operor, byggde ett av världens främsta konstmuseum och födde tre barn däremellan måste levt ett intressant liv. Därför föreställer jag mig också att hennes kärleksliv varit allt annat än traditionellt och konventionellt, vilket de också försöker visa på, men dessvärre har Helen Mirren och Jason Clarke alltför lite kemi för att lyckas uppbåda något, än mindre hetta.

 

Dialogen dem emellan är förutsägbar och gränsar till stereotyp. Konceptet att Katarina känner sig ständigt hotad av sina älskare – rädd för att han i egenskap av man ska vilja ta över tronen – är säkerligen trovärdigt, men hade behövt gestaltas på ett nyskapande sett för att bli intressant. Nu pendlar stora delar av deras relation mellan att vara en kopia på den mellan Daenerys och Jon Snow och Daenerys och Jorah Mormont. Till den grad att jag tycker mig känna igen vissa klipp.

 

Även om kärleksparet diskuterar polygami och Katarina berättar om den brutala seperationen från hennes son nyfödda son gör bristen på engagemang hos skådespelarna att inget berör känslomässigt. Det är en kombination av stelbent skådespeleri där scener ständigt klipps i jakt på nästa dramaturgiska kick istället för att få blomma ut i något mer emotionellt och en obalans mellan vad som förssigår i palatset och ute på slagfälten.

 

Och trots att Katarina öppet är en kvinna som gillar unga män och sex får vi aldrig se henne naken. Skräcken inför den gammal kvinnas kropp är både sorglig och skrattretande. Däremot får vi ta del av en hel konversation mellan hennes undersåtar medan en av dem ligger med en ung prostituerad.

 

Ibland har dock manusförfattarna vaknat till liv och Helen Mirren levererar repliker som: ”Why do they think cruelty can wipe out the memory of cruelty” och ”Who cares who the father is” med viss finess. Men där finns alltid en distans mellan henne och mig som jag inte vet om den beror på 1700-talssminket och de rosenröda kinderna eller om manuset platsat bättre i en utgången lärobok i historia.