Chambers 2019

Sasha (Sivian Alyra Rose) lever för att förlora oskulden. Det verkar vara hennes enda mål i livet. En kväll ska hon äntligen förlora den med sin pojkvän TJ (Griffin Powell-Arcand) och råkar få en massiv hjärtattack. Den är så kritisk att hon måste genomgå en hjärttransplantation. Hon klarar sig genom den farliga operationen, men snart upptäcker hon att hjärtat kommer med sitt eget bagage.

Flickan som donerade sitt hjärta dog under mystiska omständigheter, och hennes familj blir lite väl ivriga med att få lära känna Sasha. De bjuder in henne på middagar, de skänker en bil till henne och de skapar ett stipendium så att hon kan ha råd med en finare skola. Ju fler dagar som går efter transplantationen, ju mer inser Sasha att det är några pusselbitar som inte går ihop, och serien övergår snabbt till ett mordmysterium.

“Chambers” startar som en relativt intressant tonårsserie där vi får följa Sasha i hennes vardagsbekymmer med skola, kärlek och en ensamstående pappa. Hennes nya hjärta och den helskumma familjen som vill lära känna henne, skapar komplikationer och hon får svårt att komma till ro med sitt nya hjärta och en ny skolmiljö. Men storyn blir allt mer komplicerad ju längre in vi kommer. Fler karaktärer introduceras, fler sidospår undersöks och när vi närmar oss de sista avsnitten är det som att serien hoppar mellan de mediokra sidohistorierna istället för att fokusera på att göra en av dem intressant.

Lägg på då att serien tar flummigheten till en ny nivå. Inte nog med att en död flicka själv försöker ta över Sasha, utan hon börjar även se och drömma om övernaturliga händelser. Ibland vet man inte som tittare vad som är verklighet och vad som är hallucinationer, vilket stör fokuset en hel del. Till råga på allt får vi ett avsnitt där huvudpersonerna provar droger och serien trippar mer än en fredagkväll med Snoop Dogg och Seth Rogen.

Det finns en ljuspunkt i det avgrundsdjupa mörkret, och det är Sashas pappa, Big Frank (Marcus LaVoi). Han står för den grundade ingångspunkten i den här spårade världen. Han tror inte på konstiga mediciner eller heliga andar, allt han vill är att hans dotter ska må bra och han är beredd att gå långt för hennes skull. Men hinder kommer hela tiden i vägen och han blir missförstådd. LaVoi utstrålar kärlek och en innerlighet som är gripande att se. Men han är tyvärr för ensam om det, då han är alldeles för bra för den här serien. Hans karaktär är nog den enda jag gillar, och då finns det många att välja på.

 

Till och med veteranen Uma Thurman känns vilsen i rollen som desperat förälder. Svårt att säga om det är manuset eller hennes skådespelande, men det blir alldeles för mycket galenhet för att man ska kunna ta rollen på allvar.

Det är också nästa stora problem, att karaktärerna är svåra att tycka om. Tanken antar jag är att vi ska tycka om Sasha och känna för henne när hennes liv går åt skogen. Men vi spenderar så lite tid med henne innan hon börjar flippa ut, att man inte vet vem hon är på djupet. Man får inte se hennes intressen och hennes drömmar. Om hon ens har några.

Övriga karaktärer har helt klart fler lager. Den suspekta familjen har alla sina egna bekymmer, men de har inga tilltalande kvalitéer. De är bara så elaka och oförstående att jag inte kan känna för någon av dem. Så fort man börjar tycka om någon så gör de något helt oförklarligt och så sitter man där och undrar varför man inte kollade igenom “Friends” för nionde gången istället.

“Chambers” är en krånglig, seg och helvrickad tonårsserie, med en del djup, men inget som fångar tag i en. Sasha och hennes pappa har ett bra scener, men i övrigt finns det för lite tanke och för mycket övernaturligt flum för att jag ska fastna.