Chernobyl 2019-

Tjernobyl-olyckan 1986 fick konsekvenser långt utanför dåvarande Sovjetunionens gränser. Vi som var födda då minns väl varningarna om att inte plocka bär och svamp i skogarna, tidningsartiklarna om renarna som fick slaktas i norra Sverige, och rädslan för att vinden skulle vända och föra med sig mer radioaktiv aska över Sverige och Europa.

Men det kan inte jämföras med hur illa det gick för dem som befann sig i händelsernas centrum. Serien börjar med att introducera oss för kärnkraftsexperten Valery Legasov (spelad av en ypperlig Jared Harris) när han talar in sina erfarenheter på band, innan vi skjutsas tillbaka i tiden till 1986 och personalen på kärnkraftverket Tjernobyl, som har problem med en av kärnreaktorerna...

Berättarmässigt följer ”Chernobyl” de upptrampade katastroffilmspåren. Här finns huvudpersonen som besitter den nödvändiga kunskapen, men som ingen vill lyssna på (till en början i alla fall). Här finns de oskyldiga människorna och barnen som får sätta livet till för att beslutsfattare inte kan (vill) förstå situationens allvar. Här finns nervkittlande (och snyggt filmade) räddningscener som när arbetare skickas ner för att tömma reaktorn på kylvatten. Serien ackompanjeras av dova, obestämbara toner som låter som om det kommer från något slags maskineri, och visuellt visar serien upp en blek, färglös och dunkel värld såsom vi är vana att se det före detta U.S.S.R porträtteras.

Kamrat Legasov blir beordrad till katastrofmöte mitt i natten, där han möter den högt uppsatte vice ordföranden i ministerrådet, Boris Shcherbina (spelad av den whiskeyröstsbarske Stellan Skarsgård), som han får i uppdrag att följa med till Tjernobyl eftersom denne inte kan någonting om kärnkraft. På planet ber Boris Valery att redogöra för hur en kärnreaktor fungerar, vilket han sakligt berättar för honom. Beskrivningen gör oss kanske en smula klokare, men tyngdpunkten läggs på ”strongman”-kampen mellan ordföranden som vill flyga direkt över den rykande reaktorn och titta ner i den (asså...), och Valery, som försöker förklara att det betyder döden för dem alla. Ordväxlingen leder till handgripligheter, och även om berättelsen är baserad på memoarerna som verklighetens Valery spelade in, känns dramatiseringen i scener som denna faktiskt inte särskilt trovärdig. 

Likaså (den fiktiva) forskaren Ulana Khomyuk (Emily Watson), som upptäcker förhöjd strålning i Minsk och lyckas lista ut vart den kommer ifrån. Hon ger sig genast av mot Tjernobyl, och när hon blir stoppad och arresterad kräver hon att få tala med den högste befälhavaren. Hon lyckas snabbt få tillträde till möten både med Gorbatjov och de döende ingenjörerna på sjukhusen för att intervjua dem om explosionen. Inte heller detta känns särskilt trovärdigt, men hennes karaktär representerar alla de forskare som tillsammans försökte få rätsida på vad det var som hänt egentligen. Vi får nämligen höra om och om igen att en kärnreaktor inte kan explodera, så det är tydligt att de står inför ett svårlöst mysterium.

Serien kan upplevas som ett grabbigt melodrama till en början, men den växer sig snabbt stark och lämnar stort avtryck i senare avsnitt. Man tänker ju inte på alla de sido-effekter av katastrofer som exempelvis husdjuren som blir kvar när ett område evakueras... ”Chernobyl” är ett hedervärt minnesmärke över de som fick sätta livet till och fungerar dessutom som en viktig samtidskommentar. Första avsnittet inleds med att varna för faran av lögner; ”Om vi hör tillräckligt många kan vi inte känna igen sanningen längre.” Dåtidens strikta politik gjorde det svårt att få fram obekväma fakta men frasen beskriver inte bara mörkläggningen av vad det var som egentligen skett i Tjernobyl utan kan även appliceras på dagens politiska klimat. Vi lever i en tid där transparens är viktigare än någonsin och där vi behöver ta till oss forskares fakta för vår överlevnad. Vi står inför ett klimathot som kan få vida större effekter på vårt klot än Tjernobyl-olyckan, och liksom den stannar inte effekterna inom ett lands gränser.

Svenske Johan Renck har regisserat och samproducerat miniserien i fem delar, där även skådisar som Paul Ritter, Jesse Buckley, Fares Fares och David Dencik medverkar med fina skådespelarprestationer. Var beredda på en del blodiga scener eftersom strålskador ger fruktansvärda effekter, och begrundan över alla de människoliv som offrades i räddningsarbetet mot några rubel i ersättning. Resultatet är ett stycke sevärd samtidshistoria och en varning för framtiden.