Cobra Kai 2018-

Den fjärde säsongen av ”Cobra Kai” levererar tio nya avsnitt som säkerligen kommer att glädja dem som har sett de tre första. Framgångsreceptet har inte bytts ut utan det är en fortsatt lika imponerande blandning av humor, välkoordinerad action, hjärta och givetvis konflikt. Det finns mycket att gilla med andra ord. Serien har en bredd som få och det gör den svår att definiera. Den är både ett starkt tonårsdrama och en sprakande fightingkomedi, utöver det är den dessutom direkt kopplad till ”The Karate Kid” från 1984 och har därför redan fans.

Den handlar ju om ”Karate Kid”, Daniel LaRusso, och Johnny Lawrence och deras fortsatta rivalitet som fortfarande är djupt rotade i båda två. Lawrence har haft ett tufft liv med alkohol, skilsmässa och en son som han inte lyckades vara en pappa för. Daniel å andra sidan driver ett framgångsrikt företag och har en stor och kärleksfull familj. När de träffas av en slump knappt över trettio år senare är det tydligt att ingen av dem är klara med varandra.

Med filosofier som är helt tvärtemot varandra börjar både LaRusso och Lawrence att lära ut Karate. Lawrence tränade med karategruppen ”Cobra Kai” under ledning av sensei John Kreese där han fick lära sig att ”slå först” och att aldrig backa för en fight. Till skillnad från LaRusso som hade den ikoniske Mr Miyagi som sensei där han fick lära sig de så bevingade orden ”wax on, wax off” och att försvara sig. De rekryterar studenter och rivaliteten mellan dem och deras ”dojos” (lokal där man utövar japansk konstart) är det som är den initiala konflikten i serien. När sedan John Kreese återvänder börjar Lawrence minnas de fruktansvärda åren med Kreese och hur han faktiskt terroriserade honom och många andra. Cobra Kai växer fram som en antagonist. Det är det som gör den så mycket mer än bara en feelgood-serie. Det finns ett allvar och ett djup som är extremt påtagligt när ännu fler karaktärer från filmerna presenterar sig.

Charmen är seriens signum. Handlingen är otroligt twistad då den innehåller gamla förhållanden och rivaliteter som har skapat nya diton bland ungdomarna i Reseda. Triangeldraman, vänskap som sätts på prov, och när alla karaktärer är så sammankopplade som de är blir man ännu mer ”fast” som tittare. Skaparna Jon Hurwitz, Josh Heald och Hayden Schlossberg har gjort ett bländande jobb med karaktärerna och deras utveckling från avsnitt ett till fyrtio. Man bryr sig om alla. Man förstår alla. Och man lär sig också att starkt ogilla, för att inte säga hata, Cobra Kais grundare John Kreese. För tittaren blir Kreese och Cobra Kai en fiende.

Men det kanske är humorn och komedin som är huvudreceptet i framgångssagan ”Cobra Kai”. Här tar Johnny Lawrence fumlande förstaplatsen. Ett exempel från den senaste säsongen är när han försöker rekrytera kvinnliga studenter med alla de gamla knep som fick honom att få ”brudar” förr i tiden. Och det misslyckas kapitalt då han inte riktigt har greppat det nya ”wokesamhället”. Sättet som manusförfattarna gestaltar tonåringar och hur de pratar med varandra är också på gränsen till fläckfritt och det leder till många skratt.

Trots den på många sätt ljusa tonen så hanteras många stora och viktiga teman. Föräldraskap och vänskap är centrala, men även klassklyftor, att växa upp utan föräldrar eller förebilder och hur det är att växa upp. Alla de hinder och svårigheter man måste ta sig igenom och att lära sig från misstag. Serien hanterar de här olika tonerna med bravur.

Actionscenerna och koreografin är också riktigt bra. Regissörerna har gjort ett strålande arbete med att få det att kännas som att det är farliga slagsmål, inte bara tonåringar som bråkar lite. I den här säsongen får vi se det bästa hittills. Det finns en slagsmålsscen som utspelar vid en pool som är exceptionell: flygande kjolar, två par som krigar, en kärlekstrapets och givetvis den klordoftande poolen. Den visuellt förtjusande sekvensen förkroppsligar showens blandning av seriositet och larv, detta sagt med all kärlek. Det finns många exempel på imponerande utförda actionscener i den här serien.

Jag vill även lyfta musiken av Leo Birenberg och Zach Robinson som lyckas att skapa en stämning som både kan kallas japansk och åttiotal. Magnifikt.

Problemen jag har är få. Det manusförfattarna måste tänka på är att hålla sig vid rätt sida gränsen när det gäller hur ”cheesy” och smörigt man tillåter dialogen att vara. Den klivs bara över ett fåtal gånger och det är oftast dialogen. Men det är inget att haka upp sig över. För ”Cobra Kai” är en av de absolut bästa feelgood-serierna som går just nu. Med hjärta, passion och dramatik på hög nivå har den tagit världen med storm och återupplivat kärlek för filmklassikern. Säsong fem har redan fått grönt ljus och det är nog många med mig som ser fram emot den enormt mycket. De gjorde det igen. Och John Kreese har väl rätt. Cobra Kai never dies.