Constellation 2024-

Noomi Rapace spelar huvudrollen som astronauten Jo Ericsson i denna intrikata rymdserie. Jo och hennes besättning har befunnit sig ett år i rymden då farkosten kolliderar med någonting förbipasserande. De livsuppehållande funktionerna rasar och ett av deras livräddningsskepp, Sojuz 1, förstörs. Det innebär att endast tre av de fyra överlevande kan återvända direkt hem.

 

En måste stanna kvar och laga Sojuz 1 – denne är Jo. Tiden hon tvingas spendera ensam i rymden påverkar henne djupt och väl tillbaka på jorden igen upptäcker hon att saker inte stämmer. Familjebilen är blå i stället för röd. Hon kan plötsligt spela piano och hennes dotter luktar inte likadant som hon brukar. I jakten på vad som faktiskt hänt ställs hon inför lager på lager av hemligheter om de långvariga effekterna av rymdresor och inför vad hon faktiskt har förlorat.

 

Jag är inte en av dem som nördat in mig på rymdresor men förstår att världen i ”Constellation” inspirerats av riktiga skepp och resor och utspelar sig i nutid. Kvantfysikens lagar står för premissen som är relativt enkel och förmedlas till publiken på ett självklart sätt genom att låta en före detta astronaut förmedla den till Jos dotter - en partikel kan befinna sig på två platser samtidigt.

 

Tidigare serier som ”Devs” har också närmast sig begrepp som kvantmekanik, men ur ett mer kooperativt perspektiv. Här är görs det, trots sina rymdresor, i en betydligt mer jordnära ton då huvudfokuset är relationen mellan Jo och hennes dotter Alice. Tempot är långsamt och många scener vilar mot Noomis skådespelartalanger. Det är en behaglig upplevelse att få ta del av hennes sätt att uttrycka fina nyanser av inre tumult och det är till stora delar dessa inslag som lyfter serien.

 

Bitvis staplar berättelsen och en del scener känns repetitiva, särskilt mitten av säsongen hade vunnit på att ytterligare koncentrera vissa skeenden utan att tempot hade tagit skada. Berättarperspektivet är också flytande, då vi ibland får följa Henry Caldera som uppfunnit maskinen CAL och hans minnesluckor. Perspektivet är diffust, liksom Jos minnen som skiftar mellan vistelsen på rymdfarkosten och eventuella parallella verkligheter. Effektfullt men också något osammanhängande.

 

Halvvägs in räds jag nämligen att det ska bli en upprepning av ”Lost”, men trots några märkligt oförklarliga inslag är tonaliteten och budskapet i ”Constellation” ändå tydligt.

 

Science-fiction i film- och tv-serie-format har förmånen att kunna förlita sig på visuella förklaringar, där tekniska sådana i verbal form hade varit omöjliga. Något som ibland också påverkar trovärdigheten. Ett sådant exempel är en viss liten Fisher Price kassettbandspelare i tv-serien som troligen fler än jag lär undra över. En hel del lämnas också oförklarat till viss frustration, men samspelet mellan Jo och dottern Alice griper ändå tag och det är med ängslan jag tar mig igenom sista avsnittet för säsongen.

 

Och huruvida ”Reality is a concpiracy” beror kanske på från vems synvinkel verkligheten förmedlas. I ”Constellation” får också både det stora perspektivet i form av frågeställningar om människans existens ta plats jämte det lilla i kärleken mellan en mor och hennes dotter.