Cowboy Bebop 2021

"Cowboy Bebop" från 1998 anses ofta vara den bästa japanska tecknade tv-serien genom tiderna, var en enorm kommersiell framgång och var för många internationella tittare inkörsporten till anime. När Netflix nu gjort en remake med riktiga skådespelare, finns det många anledningar att vara konfunderad. 

 

"If it ain't broke, don't fix it", som de säger i staterna. Den nya seriens skapare André Nemec har visserligen sagt att Netflix-versionen är en "utvidgning av serien" som lånar och lägger till saker utan att vara en direkt adaption av förlagan, vilket så här i efterhand känns lite som en efterhandskonstruktion och ett sätt att inte uppröra de gamla fansen. Den nya "Cowboy Bebop" står visserligen på egna ben och har mycket att ge till både gamla och nya fans, men är på många sätt en underlägsen tolkning av förlagan. 

 

Serien utspelar sig år 2071 och kretsar kring de tre prisjägarna Spike Spiegel (John Cho), Jet Black (Mustafa Shakir) och Faye Valentine (Daniella Pineda) som åker runt på olika uppdrag i skeppet Bebop. Under sin självsäkra yta har Spike ett mörkt förflutet i det ondskefulla Syndikatet som styr galaxen i skuggorna, som med skurken Vicious (Alex Hassel) i täten är ute efter hans liv.

 

Precis som originalet är stämningen en salig blandning av western, noir-film, science fiction, cyberpunk och östasiatisk gangsterfilm. Det här bildar en spännande och unik värld som är häftig att se i "verkligheten". Det är verkligen ingen tvekan om att de lyckats fånga atmosfären och mycket känns rätt, men det är annat de skarvat lite på. 

 

Till skillnad från originalet är Netflix tolkning inte lika mycket av en antologiserie där avsnitten ofta står för sig själva, utan här är allt sammanhängande på ett övertydligt sätt. Alla karaktärer har en koppling till varandra och alla skurkar de stöter på är på ett eller annat sätt ute efter Spike. Inget är längre subtilt, som om de tror att tittarna inte skulle kunna hänga med om inte allt var skrivet på näsan eller att den moderna publiken är inkapabel att läsa mellan raderna. De bankar till exempel in att Spike har förlorat sin tidigare älskare till Vicious runt fem gånger inom loppet av det första avsnittet, till den grad att det blir löjligt. Den enda aspekten där det här övertydliga berättandet fungerar till sin fördel är att de gett karaktärerna lite mer djup, så att vi får lära känna dem närmare. 

 

John Cho gör ett bra jobb som den avslappnade och nonschalanta Spike, medan Mustafa Shakir känns en aning överspelad och ser ärligt talat lite fånig ut med sitt lösskägg från Butterick's. Det är som om någon har klätt ut sig till Jet med lite grejer han hittat i garderoben. Det finns en viss charm i det och visuellt fångar serien originalet väldigt bra, men ibland ser det mest fejkt ut. Att de beslutat att klä Faye i mer kläder än tidigare, tonat ner hennes våpighet och gjort henne bisexuell kommer nog göra många bakåtsträvare förbannade, men jag välkomnar det. 

 

Daniella Pineda (känd från "The Originals") som den charmiga, fräcka och något naiva prisjägaren Faye Valentine är för övrigt en av höjdpunkterna i Netflix-serien. Varje replik levereras med en klockren humoristisk tajming, ett uttrycksfullt minspel och värme. Alex Hassel som Vicious är dock inte lika träffsäker, som får väldigt mycket utrymme i den här versionen. Ibland lyser den kalla ondskan väldigt starkt, men majoriteten av tiden han syns på skärmen är han ganska löjlig med sin vita peruk och brittiska brytning. 

 

En annan höjdpunkt är de riktigt snyggt koreograferade och filmade slagsmålen, som många gånger känns som att titta på en anime. När John Cho och Daniella Pineda sparkar och skjuter vilt omkring sig, finns det inget att klaga på. Speciellt inte när den jazziga musiken av Yoko Kanno har fått återvända, som är en oerhört viktig beståndsdel för att fånga stämningen från förlagan. Serien blir dock onödigt våldsam och snuskig många gånger med mycket blod, naket och grova munnar. Jag brukar verkligen inte ha något emot det, men i det här sammanhanget funkar det inte särskilt bra och blir mest fånigt. Även specialeffekterna är lite svajiga, som ena stunden ser riktigt bra ut och nästan i filmkvalité medan det andra gånger ser riktigt pajigt ut. 

 

Kanske är det här rätt väg att gå när man ska tolka en anime, att liksom fånga den rätta känslan och estetiken utan att försöka överträffa eller göra en karbonkopia av originalet, samtidigt som det fortfarande finns igenkännbara scener. "Cowboy Bebop" följer inte handlingen från originalet rakt av utan blandar om förlagan, ändrar på saker och ting samt tar sig stora friheter till och från. Resultatet är inte dåligt, utan faktiskt riktigt bra ibland och är en godkänd tolkning, men för det mesta är det en tydligt sämre version. Serien är helt klart sevärd för alla som gillar udda science fiction och går att se utan några förkunskaper, men jag rekommenderar alla att hellre se det bättre originalet från 1998.