Crashing 2017-2019

Genom åtta avsnitt har vi sett den två meter långa och oskuldsfullt positiva komikern Pete Holmes krascha in i den mörka humorvärlden likt en fågelunge som hoppar ur boet. Nu är det dags att kraschtesta hur det egentligen gick för Judd Apatows senaste serie efter första säsongen.

Först och främst ska "Crashing" hyllas för att den försöker göra någonting unikt i den här genren. Medan alla de välkända serier vi har sett om komikernas vardag, såsom "Seinfeld" eller "Louie", tar vid när dessa karriärer redan har tagit fart, fokuserar HBO:s nya serie på den krokiga vägen dit i motvind. Den förnedrande väg som alla komiker måste ta sig igenom om de vill nå toppen.

Resultatet av ett sådant upplägg blir inte bara unikt - det blir inspirerande också. Oavsett om din dröm är att bli ståuppare eller något helt annat är stora mål sällan något som uppnås smärtfritt över en natt och det kan ofta vara nedslående innan flytet kommer.

Men Pete Holmes är redan en etablerad komiker. Vi vet att han kommer att lyckas så småning om i serien, vilket gör att vi i varje kämpig situation kan relatera till svårigheten och samtidigt känna hoppet och möjligheterna om man inte ger upp. Det kanske tar år av förnedring och tvivel, men det kommer att hända. Du behöver inte ens ha talang - Pete är i själva verket smärtsamt dålig på att framträda i början av säsongen och i slutet är han fortfarande inte särskilt bra, men han har gjort stora framsteg. Övning ger färdighet.

Samtidigt som detta är en styrka i "Crashing" är det också dess utmaning. Vad ska göra serien spännande om vi redan vet att han blir framgångsrik? Han kan inte ens lyckas för mycket förrän de börjar tala om att lägga ner serien, för hans svårigheter är det enda som driver berättandet framåt. Så fort det går bra för Pete är historien över. Och det inkluderar att han inte får vara särskilt rolig. Ännu. En komedi som inte får vara för rolig.

Denna svaghet i kombination med en väldigt mild och frikyrklig humor gör att avsnitten ibland står och stampar. Medan vissa är minnesvärda och upplyftande, får andra avsnitt en att känna sig lurad: "var det detta jag väntade på i en vecka? Inget rörde sig framåt ju".

Jag misstänker att detta skulle kunna vara en dealbreaker för många tittare som är mer intresserade av fascinerande handlingar än personporträtt - och då är "Crashing" nog inte värd din tid - men personligen är jag tvärtom sällsynt intresserad av det mänskliga psyket och uppskattar den ärliga känslan i att livet inte alltid är utformat som en perfekt dramaturgi.

"Crashing" är ingen fullträff eller den där serien man tjatar på sin kompis att se, men det är en serie jag förmodligen kommer att återvända till när säsong 2 kommer. Varför? Den inskänker en trygghet och inspiration att uppförsbacken mot målet är värd försöket. Och vem kan egentligen säga nej till Pete Holmes barnsligt glada flin.