Cryptid 2020

Det svider. Som en passionerad skräckälskare välkomnar jag med varmt hjärta alla bidrag till genren på svenska dukar eller skärmar. Ofta blir resultatet som bäst sådär tack vare begränsad budget eller andra faktorer. Ibland blir det riktigt intressant och sevärt, som Daniel di Grados underskattade ”Alena”. Jag hade så önskat att så även var fallet med ”Cryptid”, som di Grado skapat tillsammans med Sylvain Rudberg. Men så är det tyvärr inte. Och det svider.
 
Det börjar – bokstavligen – med en smäll då en av eleverna på skolan i småstaden Odenfors mystiskt sprängs i luften. En annan elev misstänks för dådet och konspirationsteorierna duggar snart tätt. Samtidigt lurar något farligt i den lokala sjön där en kvinna begått självmord flera år tidigare och nu verkar det sluka nattbadande, festande ungdomar på löpande band. Kan dödsfallen ha något samband?
 
På pappret kunde detta blivit en riktigt läskig, kul hyllning till genren då den redan i starten med en sexscen i skolans omklädningsrum verkar vara väl medveten om skräckens bekanta scenarier. Men en glimt i ögat är beklagligt frånvarande. Om den ska finnas där går den inte att upptäcka med förstoringsglas. Man tar det hela på väldigt stort, blodigt allvar vilket är ett ädelt men riskabelt grepp inom genren.
 
Det hade möjligen fungerat bättre om det varit någorlunda skrämmande. De flesta skräckmomenten består av mardrömmar eller tillbakablickar med läskiga masker, blinkande ljus och ljudeffekter på hög volym. Man hoppar möjligen till ibland men någon orolig atmosfär infinner sig aldrig. Istället läggs allt för mycket tid på de tonåriga karaktärernas kärlekssåpa som inte bara är tämligen ointressant utan känns absurd i en situation där deras vänner dör som flugor.
 
Det svider och det är så synd för budgeten finns där. Det är snyggt och leks läckert med färger och kameravinklar. Men så snart någon öppnar munnen kan man höra en nål falla. Regi och spel är stundtals på skolfilmsnivå. Egentligen är det dock mest dialogens fel. Det man kommer undan med i exempelvis en amerikansk B-skräckis blir här smått genant, ja rent fnissigt ibland. Ribban är högre satt när man som publik relaterar till språket och ständiga tankegångar protesterar mot onaturliga repliker och reaktioner.
 
Det svider ordentligt. För här finns potential. Det är tämligen oförutsägbart och det finns några bra idéer och spännande sekvenser. En andra säsong lockar inte överdrivet men med ett vassare manus och lite mer inspirerad regi skulle konceptet kunna lyftas. För egentligen vill man ju se en svensk skräckserie om skrämmande, oförklarligt nonsens i en småstad. Men ska den handla om tonåringar vill man inte få vibbar av en gammal brevfilm från ”Bullen”.