Dash & Lily 2020

Har du en liten Grinch inom dig? Avskyr du varm choklad med marshmallows och bjärt blinkande julbelysning? Får du allergiska reaktioner av introt till ”Last Christmas”? Fly då för livet, för ”Dash & Lily” kommer inte att visa dig någon nåd. Här lämnas inget andrum mellan jullåtarna och så gott som varenda bildruta är sprängfull av glitter och juleljus. Men om du istället så här mot mitten av november börjar bli sugen på att komma in i julstämning, och har visst överseende med sockerpudrat tonårsdrama, korka då upp julmusten och häng på!

Cyniske boksnobben Dash är definitivt inget fan av julen. Hans frånvarande föräldrar har rest iväg åt var sitt håll och lämnat honom ensam i New York över helgerna, där hans största nöjen består i att vandra runt lägenheten i sidenmorgonrock och dricka pappas konjak. Sprudlande, optimistiska Lily däremot, älskar julen. Men även hennes föräldrar har rest bort det här året, och lämnad kvar med sin stränga morfar och en bror som är fullt upptagen med sin pojkvän börjar Lily inse hur ensam hon egentligen är.

Deras vägar korsas tack vare en röd anteckningsbok, placerad av Lily i en bokaffär där Dash råkar hitta den. Dash, för ovanlighetens skull fascinerad av något, löser den gåta som Lily har lämnat i boken, och kontrar med ett svar tillbaka. På så vis inleds en gammaldags romans, baserad på handskriven korrespondens genom anteckningsboken där Dash och Lily dels lär känna varandra, och dels utmanar varandra att på olika sätt gå utanför de egna komfortzonerna. Men ju mer de målar upp en bild av den andra genom boken, desto större blir insatsen - för tänk om verkligheten inte lever upp till fantasibilden?

”Dash & Lily” är baserad på en ungdomsbok, och hör väldigt tydligt hemma i den genre som brukar kallas young adult. Flera inslag är välbekanta - tjejen som alltid känt sig lite udda och inte förstår sig på sina jämnåriga, killen som hänger med det coola gänget men ändå saknar något, bästa kompisen som alltid ställer upp och bidrar med de komiska inslagen, och så vidare. Handlingen följer de väntade turerna och det är förutsägbart men behagligt, som att åka Lisebergsbanan för hundrade gången.

Det som särskiljer serien är istället det skamlösa exploaterandet av ett julskrudat New York, där staden i sig spelar en av huvudrollerna. För vart annars hade man kunnat hitta svartklubbar med judiska punkspelningar, eller ett ställe som heter ”The Break Room”, dit man går för att bokstavligen slå sönder saker som en form av terapi? Dessutom bjuds vi i överflöd på välbekanta landmärken som Central Park, Macy’s, Grand Central Station, Radio City och givetvis granen vid Rockefeller Center. Det är amerikanskt, överpyntat och alldeles, alldeles underbart.

Austin Abrams (Dash) och Midori Francis (Lily) gör stabila insatser i titelrollerna, och ibland bränner det till lite extra, som när Lily i affekt ger sig upp på scenen under ett poetry slam för att konfrontera sin mobbare från mellanstadiet. Bland birollerna utmärker sig Jodi Long som Lilys excentriska gammelfaster Mrs Basil E, en stilig dam i paljettkimono som bor i en fullständigt himmelsk våning och som fnissigt hintar om hur hon en gång i tiden stack iväg på turné med Rolling Stones. Respekt.

”Dash & Lily” kommer kanske inte bli någon julklassiker, men är ändå småmysig underhållning som jag rekommenderar att se i rödrutig pyjamas och med en burk pepparkakor nära till hands. Har du svårt för tonårsromanser kan du alltid stänga av ljudet och köra den som bakgrund på glöggminglet istället. Ger välkommen omväxling från den uttjatade teve-brasan, och så mycket rött, grönt och tindrande ljus att ingen kommer märka att du glömt pynta resten av lägenheten. För säga vad man vill om själva serien, men får du inte julkänslor av ”Dash & Lily”, ja då är du nog faktiskt minst en åttondels Grinch.