De dagar som blommorna blommar 2019

Jonas Gardell är en fascinerande underhållare. Samtidigt som han med sin ståuppkomik kan dra ner enorma skrattsalvor så kan hans TV-manus kännas som välriktade slag i magen. Genomgående teman har inkluderat trasig barndom, skilsmässa, våld i hemmet och självmord, och de finns även här. Men precis som han inkluderar mörka teman på humorscenen så finns här små, subtila spår av värme och kärlek.

I den här historien följer vi tre vänner – Erik, Mikael och Benny – som växer upp i en radhusförort tillsammans på 1970-talet. Det är dock inte vänskapen som främst skildras utan deras familjeförhållanden och hur dessa påverkar huvudpersonerna upp i vuxen ålder. Vi hoppar alltså friskt mellan 1978 och nutid, och i Eriks fall även 1994. Även flera föräldrars historier fortsätter när de är äldre och nästan varje sak som görs eller sägs får en mening senare i livet.

Gardell har återigen slagit sina påsar ihop med regissören Simon Kaijser (”De halvt dolda”, ”Torka aldrig tårar utan handskar”) och det är ett starkt samarbete som lönar sig. Gardells mänskliga texter får extra liv med Kaijsers varsamma men samtidigt direkta hantering. Det är ärligt och genuint, och en nästan direkt relaterbar känsla infinner sig även hos de som inte växt upp i dysfunktionella familjer på 1970-talet. De imponerande, nostalgiska tidsdetaljerna bidrar självfallet.

Här finns de bekanta, Gardellska tilltagen som hoppen mellan tidsepoker, den poetiska berättarrösten, de starka men frustrerade kvinnorna, de ynkliga svinen till män. Allt fungerar förvånansvärt bra i kombination med diskbänksrealismen i de väl belysta hemmen där fruarna kämpar för att upprätthålla fasaden medan deras män hukar för ansvar och barnen lider. Det är ”Mormor gråter” i en större skala.

Även de begåvade skådespelarna bidrar inte oväntat till att ge liv åt replikerna. Eva Röse ger den passivt aggressiva hemmafrun ett nytt ansikte, en nedtonad Johan Rheborg fungerar fint som ett av de vuxna barnen men det är den suveräna Anja Lundqvist som stjäl serien. Det svider ordentligt när hennes outtröttliga mamma kämpar med en drogmissbrukande och misshandlade son samt maken som gömmer sig i rummet bredvid.

Det är en stark serie som känns. Den skildrar realistiskt emotionella ärr och infekterade relationer som vägrar försvinna likt envisa vinfläckar. Det är tungt, nästan outhärdligt. Möjligen hade man kunnat önska mer av den förlösande, svarta humorn. Som när en iskall Röse kastar vin i ansiktet på otrogne maken Magnus Krepper och lugnt konstaterar ”Nu reagerade jag. Är du nöjd?”. Men det är också något beundransvärt hur Gardell och Kaijser vågar låta den mörka, dystra tonen vila över serien utan kompromisser, inte helt olikt Gardell-klassikern ”En komikers uppväxt”.