Dead To Me 2019-2022

Jen (Applegate) är en bitter nybliven änka och tvåbarnsmamma till sönerna Charlie och Henry. Hon försöker komma till rätta med sin förlust genom gruppterapi, men har svårt att öppna upp och stöter bort de övriga medlemmarna med sin trista attityd. Alla utom den änglalika Judy (Cardellini), vill säga, som tycks vara immun mot Jens pikar och lyckas ta sig in under hennes hårda skal. En varm vänskap tar form, men det står snart klart att ingenting är som det ser ut att vara.

De oväntade vändningarna, som om och om igen lyckas överraska, gör första säsongen till lite av ett "whodunnit"-drama i ”Desperate Housewives”-förklädnad. Vem var smitaren som kört på Jens man, och vad skulle mannen ut och göra mitt i natten egentligen? Andra säsongen gräver djupare i hur det är att gå runt och bära på skuld och dåligt samvete då de båda vännerna tar en rad dåliga beslut som leder till alltmer komplicerade lögner och gör att de måste ägna all kraft åt att dölja sanningen.

Men de finner tröst och styrka hos varandra (och med hjälp av många flaskor Chardonnay). Mest kanske ”Dead to Me” kan ses som ett kvinnligt kompisdrama. När tillvaron rämnar och inte minsta lilla halmstrå finns att gripa tag i, så har de trots allt sin vänskap, även om de är varandras raka motsatser. Judy är en bohemiska konstlärare som inte klarar av att planera sitt liv särskilt väl, utan tar dagen som den kommer. Hon är godmodig och känslosam, gråter lätt men visar även ibland upp ett desperat självskadebeteende. Jen däremot, som strävar efter kontroll, håller ihop allt så hårt hon kan tills det inte går längre och hon exploderar.

Applegate och Cardellini är synkade och den sympatiska duon lyckas framkalla både skratt och tårar, även om merparten av handlingen i de halvtimmeslånga avsnitten är lättsam och handlingsdriven. De omges av ett persongalleri bestående av bland andra Jens egocentriska svärmor Lorna (Valerie Mahaffey) som hon jobbar under på mäklarfirman, och Judys snygge, playboyaktige expojkvän Steve Wood (James Marsden). Här finns även detektiven Ana Perez (Diana Maria Riva) och polisen Nick Brager (Brandon Scott) som dyker upp i olika (oväntade) roller i deras liv.

Manuset bygger skickligt upp varje avsnitt så det avslutas med någon form av cliffhanger, vilket gör det lätt att fastna så att man sträcktittar på hela serien. Skillnaden mellan säsongerna skulle väl kunna sägas vara att när den stora gåtan som bär upp första säsongen är löst, ersätts den med mer traditionella såpoperaliknande överraskningar som måste bemötas i varje avsnitt. Hur skickligt avsnitten än är uppbyggda har de inte samma unika originalitet längre utan känns mer mekaniskt strukturerade.

 

Om jag måste välja en favoritsäsong ligger nog ettan snäppet högre på min rangordningsstege. Ändå så fastnade jag så klart framför skärmen så snart andra säsongen kom ut, sträcksåg alla avsnitt på en gång, och längtar redan efter nästa säsong!