Dear White People 2014-2021

Kära vita människor. "Dear White People" kan stundtals vara svår att hänga med i för en ljushyad, svensk publik som saknar djupare kunskap om amerikansk historia, politik och kultur.

 

Netflix tiodelade spin-off på Justin Simiens film med samma namn från 2014 är pepprad med referenser till populärkulturella fenomen, historiska figurer och politiska händelser som kanske inte alla svenskar har koll på. Dessutom utspelar sig handlingen i en privilegierad campusmiljö som för de flesta av oss är främmande.

 

Men bortser man från att några ordväxlingar må flyga över huvudet på vissa tittare, kan serien fungera som en bra introducerande inblick i hur "ras" fortfarande är ett hett ämne i det moderna USA.

"Dear White People" tar vid där den föregående filmen tog slut. På ett college för eliten har en skolklubb, som leds av sonen till skolans ordförande, anordnat en fest med "blackface"-tema - som slutade i kaos när några av skolans svarta elever konfronterade den.

 

Serien berättar vad som händer efter kontroversen, men blickar även fördjupande bakåt. Vi får lära känna karaktärerna, som nu spelas av nya skådespelare, bättre. Och vi får se hur olika - mer eller mindre subtila - former av rasism präglar, och har präglat, dessa afrikanamerikaners liv.

 

Åter möter vi bland andra Sam, tjejen som så modigt tar plats i den politiska diskussionen, men som samtidigt är rädd att berätta att hennes pojkvän är vit. Nördiga Lionel, som har inspirerats av Simien själv och hans år som en udda elev på Chapman-universitetet. Och Reggie, den stolta unga mannen som blir förminskad och förnedrad när en väktare på skolan riktar sin pistol mot honom. Via ett campushus för svarta elever vävs deras liv samman. Intressantast skildras relationen mellan Sam och Coco, en mer konservativ tjej som med stor ambition och hjälpande händer har tagit sig från Chicagos fattiga södra sida och har siktet inställt på Vita huset. Berättelsen om hur deras vänskap förändras i och med att de själva gör det är fin, tankeväckande och sorglig.

Mycket är sorgligt i "Dear White People". Men, precis som filmen, är den humoristisk också. Satiren är för det mesta (då bortser jag från den tramsiga "Scandal"-parodin "Deformation") lågmäld och ganska mörk. Trots det lättar komiken upp det i botten allvarsamma temat och gör serien enkel att sträckse. På sätt och vis påminner "Dear White People" om andra ungdomsserier - stundtals sänder den till och med ut vaga "Gossip Girl"-vibbar - men serien är ändå väldigt egen. Fotot och tempot bildar en speciell atmosfär, nästan drömlik.

Det som framförallt gör "Dear White People" unik är dock ämnet den tar sig an. Simien räds inte att vara kontroversiell och vänder och vrider gärna, ofta och intressant på frågor som rör ursprung, privilegier, fördomar, förtryck och framtidsvisioner. Collegemiljön visade sig redan i filmen vara en tacksam plats att göra detta på. På universitetet och dess campus utmanas och omformas elevernas tankar och sanningar. Här tar identitetssökandet fart och driver karaktärerna i olika riktningar.

"Dear White People" påminner också om sociologisk universitetsstudie, baserad på kvalitativa intervjuer. Visst gjorde Simiens ett bra jobb med att problematisera den så kallade rasfrågan redan filmen, likväl uppfattade en del filmen som väl svart/vit. (Vissa tjoade till och med upprört om "omvänd rasism", ett begrepp som snyggt avfärdas i den nya serien.) De lär tycka bättre om Netflix-serien som har utrymmet att vara mer nyanserad och mångbottnad.

 

Medan filmen var tydligare och vassare i sin satir är det engagerande dramat det bästa med serien. Precis som sin föregångare lämnar den tittarna med huvudet fullt av tankar. "Dear White People" är utmanande, modig och känslosam. En viktig serie, som samtidigt lyckas tjäna som njutbar bingetittning.