Den osannolika mördaren 2021

Vad var det egentligen som hände den där ödesdigra kvällen, den 28 februari 1986, då Sveriges statsminister Olof Palme blev skjuten i korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan? Helt och hållet kommer vi nog aldrig få svar på den frågan, men chefsåklagare Krister Petersson kände sig åtminstone tillräckligt säker på saken för att förra året peka ut den så kallade ”Skandiamannen” - den kufiska men till synes oansenliga grafikern Stig Engström - som gärningsman, och därmed lägga ner utredningen. 

 

Personligen missade jag början av presskonferensen förra året och blev grymt besviken när jag slog på sändningen, förväntansfull inför det stora avslöjandet. Efter nästan 35 års utredningsarbete hade den tilltänkta Palme-mördaren redan tre minuter in i presskonferensen hunnit pekas ut med hjälp av vad som (även med svenska myndighetsmått mätt) måste ha varit århundradets torraste PowerPoint-presentation. Snacka om antiklimax.  

 

Tack och lov då att ”Den osannolika mördaren” tar på sig att utforska den slutsatsen närmare, och ge lite mer förståelse för det tänkta händelseförloppet. Netflix-serien är baserad på en bok med samma namn av Thomas Pettersson från 2018, vilken i sin tur var baserad på ett antal artiklar i tidskriften Filter, där Pettersson pekade ut Stig Engström som den enda tänkbara gärningsmannen, redan två år innan den officiella utredningen kom till samma slutsats. Serien utgör en dramatiserad version av de teser som presenteras i boken, och bygger sakta men säkert upp ett porträtt av Stig Engström, baserat på det som är känt om honom och hans förehavanden runt mordet. 

 

Den som hoppas på ett komplett händelseförlopp, där luckorna i historien har fyllts i med hjälp av fiktion och fantasi, lär bli något besviken. ”Den osannolika mördaren” håller sig hela tiden nära verkligheten, och balanserar skickligt med precis lagom mycket tvetydighet när den rör sig in på områden som fortfarande är oklara, exempelvis hur Stig Engström fick tag på mordvapnet. Serien följer även polisutredningen och alla de turer som påverkade den, men är som allra bäst när den fokuserar på Skandiamannen själv. Trots att mycket kring hans person och drivkrafter lämnas ouppklarat får man ändå något slags diffus förståelse och ett visst mått av sympati för den ganska sorgliga figur Engström framställs som.  

 

Här är det på sin plats att rikta en stor eloge till Robert Gustafsson för ett oerhört skickligt yrkeshantverk i huvudrollen. Jag hade inledningsvis svårt att köpa hans stolpiga, tillgjorda sätt att tala, men efter att ha lyssnat på ljudinspelningar från de förhör som genomfördes med Engström är det bara att lyfta på hatten. Gustafsson låter på pricken som Skandiamannen, kusligt lik i såväl röst som satsmelodi, och är dessutom utseendemässigt snarlik under ett lager av ansiktsproteser. Robert Gustafsson har gjort sig känd för sina metodiska förberedelser inför en roll, och här har det verkligen gett resultat.  

 

Även i övrigt andas ”Den osannolika mördaren” gedigen kvalitetsproduktion. Det svenska 80-talet är omsorgsfullt återskapat i allt från reklamtavlor till frisyrer, och dramaturgin är väl uppbyggd. Möjligen är det ibland lite svårt att hänga med i tidslinjen, framförallt när serien presenterar tillbakablickar från Engströms förflutna, men det bidrar också till intrycket av Skandiamannen som en osammanhängande och oklar person. Ibland representeras den otydligheten till och med rent visuellt, genom att bakgrunden blir suddig när Stig verkar vackla mellan verklighet och lögn. Att han skarvade med sanningen om sin roll på mordplatsen är väl dokumenterat i utredningen, och ”Den osannolika mördaren” framställer det som att han verkligen lever sig in i och tror på sina egna lögner. Sant eller inte, men det verkar passa väl ihop med hans personlighet och är ett effektfullt stilgrepp. 

 

Övriga skådespelare i ensemblen bidrar också till det starka helhetsintrycket. Glänser lite extra gör framförallt Peter Andersson som den skicklige utredaren Arne Ivell, undanskuffad från Hans Holmérs (Mikael Persbrandt) rampljus men som på gammaldags snutvis envist drar i de lösa trådarna. Eva Melander gör en lågmäld men nyanserad tolkning av den svåra rollen som Skandiamannens hustru Margareta Engström, en person vars eventuella kännedom om makens förehavanden är okända. Persbrandt är som vanligt pålitlig i snutrollen, men trots rejält utseendeförändrande sminkning går det inte riktigt att komma ifrån intrycket av att Hans Holmér är Gunvald Larsson med konstiga ögonbryn. Och även med de många starka birollerna är det helt klart att detta huvudsakligen är Robert Gustafssons serie.

 

För övrigt, ett konstigt sammanträffande kring mordkvällen är att Robert Gustafsson befann sig på samma bio som makarna Palme, och lade handen på statsministerns axel som ett skämt på vägen ut. Vad är oddsen för att den då 21-årige Gustafsson långt senare skulle spela rollen som statsministerns mördare, för ett brott som utspelade sig just den kvällen som de råkade stöta på varandra? Fast å andra sidan, vad är oddsen för någonting i hela historien kring Palme-mordet? ”Den osannolika mördaren” är bara förnamnet, varenda Agatha Christie-intrig känns fullständigt rimlig i jämförelse.  

 

Hur som helst, ”Den osannolika mördaren” är en välgjord serie och oavsett om man köper slutsatsen om Stig Engström som mördaren eller ej kan den varmt rekommenderas för alla som har det minsta intresse för Palme-mordet. Vilket torde beröra rätt många i det här avlånga landet.